Här sitter jag och tjuter

Lika mycket som jag njuter av att lyckas ogillar jag att misslyckas.
Det kan ju tyckas som en självklarhet, men till vardags pratar alla om hur de ”älskar utmaningar” och att ”misslyckanden får oss att växa”.
Well.
Just nu sitter jag bara här och tjuter eftersom misslyckandet flåsar mig i nacken.

Jag pluggar 100% på distans, vid sidan av flyg, skrivande och föredragshållande.
(Jaja, olyckskorpar som sa ”det går ju inte, det förstår du väl”, ni kanske får rätt)
På onsdag ska första tentan vara inskickad, men eftersom jag jobbar de kommande tre dagarna och inte säkert hinner hem innan deadline på onsdag måste jag skicka in den idag.
Jag gick upp 7 i morse för att fortsätta skriva, och klockan 14 hade jag skrivit drygt en sida av fyra. Jag trampade vatten. Men det var ingenting mot vad som skulle komma att hända strax efter. Hela arbetet raderades nämligen. Jag hade översparat ett blankt ark på nåt sätt när programmet stängdes, och den gamla versionen försvann.
Jag var nervös men vid gott mod, på nederplan satt min son som kan en del om sånt där, och han undersökte var texten hade blivit av.
– Jag är ledsen mamma, sa han efter sina försök, men den är tyvärr borta. Det finns inga tidigare versioner sparade.
– Men jag har ju sparat hela tiden…försökte jag.
– Ja, men när programmet stängdes ner på grund av ett fel, så klickade du på spara i en version som hette likadant men bara var tomt. Den finns inte kvar.

7 timmars arbete borta.
Jag började om.
Motivationen var iskall.

Nu är det kväll, imorgon ska jag flyga.
Jag har fortfarande en hel frågeställning kvar att besvara, och i huvudet är det tomt.
Det enda jag hör är ekot av rösterna som sa ”men kommer du verkligen klara det Anette?”.
Nä, just nu ser det inte ut så.

Fan också.