Tre gånger fick jag säga till en passagerare:
1) Då var det dags att lägga ner din dator i handbagaget. Svar: nick
2) Vi är på väg mot startbanan, jag får be dig lägga ner din dator nu. Svar: nick
3) Du måste lägga ner datorn nu! Svar: Jajajaja…
Jag hade ett tag en kommentar om ”det-är-precis-som-med-tonårsbarnen-hemma-det-blir-lite-tjatigt-att-säga-allt-tre-gånger” på tungan, men behärskade mig. Inombords tänkte jag ”tror han vi säger till för att jävlas, eller KAN det finns en anledning?”.
Senare samma dag kom värdinnan som jobbade bak, upp till främre gally. Hon kokade av irritation.
Hon hade sagt till ett gäng tjejer i 20-års-åldern 4 gånger att lägga upp sitt bagage i hyllan eftersom de satt vid en nödutgång. När hon kom tillbaka låg det kvar och de argumenterade med henne varför. ”…Men hon sa i högtalaren att bagaget skulle läggas under stolen framför!” ”Ja, men det gäller inte vid nödutgångarna och på första stolraden”. ”…Vi har redan spänt fast oss, så vi kan inte lägga upp det”….
Jag undrar, har de tillit till att vi kan vårt jobb? Är de trygga med att vi skulle göra vårt bästa att få ut dem i en nödsituation? Att vi skulle ge dem omvårdnad om de blev sjuka? Att vi är utbildade för det jobb vi utför? Att det finns en anledning också till varför bagaget inte får ligga vid nödutgången?
Varför ens ta argumentationen? Varför gör de inte det bara och frågar om anledningen i så fall? För den är enkel och självklar för de flesta.
Om vi behöver komma ut snabbt, i realiteten på 90 sekunder även om hälften av nödutgångarna är obrukbara- så kan en rem till väskan fastna i någons fot, bagaget kan hindra flödet och bagaget kan vara anledningen att alla inte hinner ut.
Varför? Därför.
Jag frågade min kollega om hon ville att jag skulle gå ner och snacka med dem, eftersom hon var dansk och tjejerna svenskar kanske det var ett språkligt problem, tänkte jag.
– De har inga problem att förstå, de argumenterar ju med mig, sa hon.
Helt rätt.
Kom in i matchen!
För det är en match.
Om vi spelar i lag kommer resultatet bli wow.