Man kan också uttrycka det att han är politiskt inkorrekt.
Det har hänt mer än en gång under de snart 25 år vi känt varandra att jag sagt till Tony: -MEN! Sådär kan man inte säga!
I hans värld kan man nämligen göra det, man kan säga vissa svidande ”sanningar” på ett, vad jag tycker, ganska rått sätt. En annan sida av mig har tvingats konfrontera mig själv med att fråga mig ”varför kan man inte säga saker på hans sätt”?
Ibland är svaret ”för att det kan vara sårande”, men å andra sidan är det inte alltid schysst att linda in budskap i lull-lull, speciellt inte om intentionen är just att skaka om någon som kanske behöver det.
Jag tar ibland exemplet med pedagogen på förskolan mina barn gick på. Hon berättade en dag att min son frågat om han fick dra fram kuddarna och bygga koja. Hon hade svarat: -Du förstår nu är klockan snart halv 12 och då ska vi äta lunch och efter lunch ska vi gå ut, så då hinner du inte plocka ihop igen…
-Jaha, sa han. Men får jag eller får jag inte?
I veckan som gick var Tony kallad att besöka arbetsförmedlingen för att hålla föredrag angående en arbetsgivares syn på arbetsmarknaden och ge tips vad en arbetsgivare tittar på vid tex anställningsintervjun.
Arbetsförmedlaren och Tony pratade innan om upplägget och Tony sa: -Jag tänkte lura dem. -Eh, va? sa hon.
Sen kom de överens om på vilket sätt han tänkte sig presentationen, och båda var överens. Tony satte sig på en stol på golvet och de arbetslösa unga grabbarna kom in i salen. Någon hälsade med ett hej, men ingen tog i hand. Någon gick bara förbi utan att säga någonting.
När alla kommit presenterade arbetsförmedlaren sig, och presenterade också Tony som arbetsförmedlare men meddelade sen att arbetsgivaren var sen. Men de började ändå, och pratade bland annat om hur arbetsgivare var, generellt. Tony fick veta massor av negativa sidor hos arbetsgivare. Hur de inte alltid svarade i telefon, svarade på CV’s och inte visade respekt.
Därefter röjde Tony sin identitet, och några blev lite ”långa i ansiktet”. Han sa att han tyckte det hade varit intressant att höra deras sida, och lovade förklara varför han själv möjligen kunde uppfattas på samma sätt av någon.
Sen gick han igång och pratade ”sanningar”. Han lade all politisk korrekthet åt sidan och i stort sett läxade upp personerna i rummet. För det första, varför hade ingen tagit i hand och hälsat och presenterat sig när de kom in i rummet? De som satte sig i bakåtlutad ställning med kepsar och ytterkläder på sig på sista raden, ”hur fan tänker ni”?
I skolan, när ni valde lag, vilka ville ni ha i ert lag? De bästa? Precis, så väljer jag också. Jag vill ha de bästa, jag vill inte ha ”klabbet”. Någon sa ”eller väljer man en polare, någon man gillar att hänga med”. ”Det har du rätt i, sa Tony. Man kan välja någon som är schysst att hänga med, det har jag inte tänkt på. Men då har de åtminstone den bra kvaliteten”
Är det någon här inne som har IG i nåt ämne, undrade han vidare. Det var några stycken. -Är det någon som har IG men också har ett MVG? Perfekt, det bevisar att du tar saker på allvar ändå. Att du brinner för något, att du har ansträngt dig, och att det var ett enstaka ämne du inte lyckades med. Annars ska man inte ha IG. Skolan är anpassad att alla ska kunna ha G om man anstränger sig.
Attityden pratade han om. Viljan. Ansträngningen. Att han var medveten om att besökarna hade uppförsbacke. -Men, det hade jag också. Och våra föräldrar. Vi har inte fått allt gratis.
-Tycker ni jag är för tuff? Det kan jag vara. Jag har nämligen ansträngt mig i skolan, ansträngt mig på universitetet, ansträngt mig att jobba utomlands och driver nu ett företag med 20 anställda. Jag kan kosta på mig det. Gilla det eller ogilla det. Men jag är inte beroende av någon av er här inne, men ni kan vara av mig. Vad kommer ni röst på? Den som lovar högst a-kassa?
Tonys telefon ringde oavbrutet, och han tittade på den och klickade av. Istället för att be om ursäkt sa han: -Som ni kanske märker ringer min telefon. Det är mitt fotbollslag som spelar match. Istället för att vara och hjälpa dem att vinna ger jag av min tid till er. Varsågoda.
Efterhand hade alla tagit av sina kepsar och ytterkläder. Tony gav goda exempel, han förklarade varför han inte kunde läsa 100 CV (de flesta är bra men skrivna efter den mall som arbetsförmedlingen säger de ska skriva) och pratade om vikten av en trevlig attityd och ambition. Om varför det är viktigt för ett företag att ha ett vinnande lag.
När det var slut tog alla i hand när de gick. Hälften stannade kvar och ville prata mer.
Tony kan vara allt annat än rund i kanterna. Jag känner den andra sidan av honom, den otroligt omtänksamme och humoristiske maken.
Men just i det här fallet, hade de arbetslösa grabbarna troligen inte lyssnat på den Tony. Humor och omtänksamhet använder han här hemma och på arbetsplatsen i de som redan ingår i laget, men det är inget självskrivet att få ta del av. Han kunde ju också valt att inte lägga tid på dem alls, eller hur. Han bidrog på sitt sätt, och när jag fick fundera bortom mina protester vad som inte passade att säga, kom jag fram till att han eventuellt har lyckats precis med det som var målet med besöket.
Att få unga att våga men också att hitta den borttappade kragen. Samt att förstå att man faktiskt inte är jordens medelpunkt.
Helt rätt av Tony. Inget lull-lull.