Under morgonen har jag läst flera statusuppdateringar och länkar till artiklar där feminister ( eller jag kanske ska skriva Riktiga feminister?) berättar hur fel Belinda Olsson har.
Gudrun Schyman pratade i gårdagens Debatt om ”Belindas tolkning” och en undersköterska i publiken likaså. Hon kände igen sig i ”Belindas tolkning” och fick spontana applåder.
Jag drar en parallell till kristendomen.
Kristendomen bygger på en bok, Bibeln.
Denna bok har sedan tolkats av människor som gör anspråk på att göra den rätta tolkningen, och så fick vi sekter som Jehovas Vittnen (jag tolkar dem som en sekt, vill säga) eller mormonerna eller Baptisterna eller vad vet jag.
Krig och konflikter i världen bottnar i religion och åskådning, protestanter och katoliker på Irland inte minst.
Tro är en sak, religion nåt annat. Det förstnämnda är personligt, det andra är en gruppföreteelse.
Och där är parallellen med feminismen.
När man frågar ”vanliga” människor om de tror på Gud får man svaret ”Ja, jag tror ju inte på en skäggig man på ett moln, jag har min egen tro”.
När man frågar ”vanliga” kvinnor om de är feminister svarar de ” jag tror ju på lika löner och villkor mellan kvinnor och män, men jag tror på min egen variant av feminism”.
Det spelar ingen roll vilken religion jag har, bara jag är god.
Det spelar heller ingen roll vilken typ av feminist jag är, bara jag vet ATT det är en makt-obalans mellan könen.
Så ser jag det.
Och därför behöver inte Belinda hålla truten.
Hennes tolkning är också en tolkning.
Om någon ser frågan i hennes ljus är det trots allt mycket bättre än att det bara är mörker, eller hur?