Göra bort sig. 2.

Jag har ärligt talat ingen som helst aning om hur många nummer det finns i kaiptlet Göra-bort-sig, men å andra sidan är det på ett sätt lite det som ger skratten i vardagen.
Man planerar ju inte precis att ”idag ska jag göra bort mig” eller medvetet lägger de större perspektiven och omständigheterna åt sidan, det liksom bara blir så.

Det kan också ha att göra med att vid så många tillfällen måste jag vara helskärpt säkerhetsmässigt, eller när jag pluggar eller skriver nåt som kan ha en konsekvens (inte alltid lätt att förutspå hur det man skriver kan misstolkas) och därför när jag ”slappnar av” går hjärnan lite mer långsamt.
(Amatörpsykologen spekulerar)

Senaste slingan hade vi väckning kl 4 flera av morgnarna. Det är en riktigt trist tid på dygnet eftersom man sällan kan somna i tid när det är så ljust, och därför bara får få timmars sömn. Jag vaknar också konstant från det slummer jag befinner mig i och kollar klockan så att jag inte försover mig. Efterföljande arbetsdag blir också lite fnissig, när man är trött händer det något med ens humor. På nåt märkligt sätt kan man skratta åt vad som helst, allra roligast är under-bältet-skämt såklart, då skrattar man så man får ont i magen.

En av de sista sträckorna på dan skulle vi flyga dansk inrikes, och just innan passagerarna kom hade styrman, jag och min flygvärdinnekollega just skrattat åt något styrman berättade som var just en sån story som inte går att återberätta och samtidigt ha hedern i behåll.
Vi ställde oss sen i dörren och inväntade passagerarna, och mitt emot flygplansdörren låg terminalen med spegelfönster. Min kollega sa:
-Kolla vad jag kan, jag kan rulla med magen, visst är det ganska coolt? Lägg din hand här och känn!

Jag la en hand på hennes mage och har en förkärlek för partytricks, om det så är en måndageftermiddag på en flygplats.

Jag ville inte vara sämre jag, men har dock inget direkt att komma med i det hänseendet, så jag fick ”hitta på nåt” i hastigheten och sa:

-Det enda jag kan är nog bröstskak tror jag, och så upptog jag hela ingångsdörrens bredd, sträckte fram axlarna och skakade brösten (…så gott det går med B-kupa).

Sen slutade jag tvärt och backade in i planet. Jag tittade på min kollega och sa:
– Du, de där spegelglasen är inte spegelglas från insidan va? Passagerarna i hallen ser oss, va?

Jag hade träningsvärk i magen efter den tre-dagars-slinga vi flög, bara av att ha skrattat så mycket. Vi hade samma slags humor (säger inte mycket) och hittade hela tiden på små glädjeämnen som såklart också kom passagerarna tillgodo, glädje gör ju det.

Glädje kan man skapa.
Att göra bort sig bereder ofta andra glädje till exempel:)