Den kurs jag gått i Interkulturell kommunikation kan vara den utbildning jag hittills gått som rört om mest i tankarna och gett flest insikter.
Jag lyssnade yrvaket till de första morgonnyheterna från klockradion (jo, såna finns fortfarande i en del svenska hem) och direkt kunde jag knyta min nyvunna kunskap till händelsen i Husby. Det är hela grejen med att studera, speciellt i vuxen ålder, att verkligheten och det man läser, har någon form av samband (vilket var svårare att se när man var tonåring…).
Jag satte på TV´n och såg också bilderna av de brinnande bilarna och hörde en intervju med polis och Anders Roslund, journalist och författare, som satt sig in i problematiken på ett djupare plan genom att ha bott med och försökt integrera sig i områden som blir som ett parallellsamhälle. Han förklarade det tydligt, de förstår ingenting om det samhälle vi lever i och vi förstår ingenting om det samhälle de lever i.
Det är så lätt att sitta i den där soffan och tänka på vad man själv tycker. Och för att hantera att ta ställning måste man förenkla, och då handlar det om de onda och de goda, och enklast förklaring är att de som bränner bilar är onda och polisen är god. Då blir det utgångspunkten, (och så kommer det akademiska in), vi gör det som kallas ”selektiv perception”. Vi kan inte ta in allt, det klarar inte vår hjärnas kapacitet, utan vi väljer ut vad vi ska ta in utifrån vår ståndpunkt. Om polisen nu är god och kallar våldsmakarna förnedrande saker, så ursäktar vi det med att de gör sitt jobb så bra de kan. Det blir bara en detalj i sammanhanget. Däremot finns det andra som har en annan utgångspunkt, det är att polisen är ond. De känner sig förföljda av polisen och har länge känt sig utsatta av ett samhälle de känner är orättvist, och när polisen kommer med bandvagnar bekräftar denna handling- i deras selektiva perception- att polisen är ond och är ute efter dem. Stenarna och de brinnande bilarna är bara en detalj och ursäktas av att de måste markera sin ståndpunkt för att någon ska lyssna.
Go beyond.
Det enda sättet att ta reda på lösningen så att inte samma sak händer på fler platser, är att förstå. Och om man ska förstå kan man inte förenkla det till ond/god och ta ställning mellan dessa två. Om det finns två samhällen som lever parallellt med totalt olika normer men under samma regler och lagar, så är det mycket riktigt som reportern påpekade, en politisk fråga. Svaret är kanske inte fler poliser på den plats där polisen anses ond? Att ”vi” vet att polisen är god hjälper ju inte ”dem”.
Får man kasta sten på polisen och bränna bilar? Självklart inte, det är inte tryggt att leva i en anarki där alla tar hand om rättssamhället på det sätt de själv tycker är bäst.
Får man kalla ungdomar ”apor och negrer” och använda övervåld för att statuera exempel? Eller är det ett lika stort tecken på ett otryggt samhälle?
Go beyond.
Hur ska man komma tillrätta med något som uppfattas som ett problem från två helt olika håll, när inte själva problemet definieras på samma sätt?