Kom igårkväll att prata om gamla ex med Tony. Det är på ett sätt minerat område, även om vi inte är dödligt svartsjuka någon av oss, men vi har lite olika inställning till dem.
Jag kan visst känns viss svartsjuka åren till trots, liksom Tony, där vissa namn kan vara ”känsligare” än andra. Men enligt Tony rostar gammal kärlek inte lika lätt som jag vill göra gällande, varför man inte bör ha kontakt med sina ex. Han menar att om man nångång har haft nåt ihop finns det alltid en form av band och det ska man klippa när man bryter.
Jag har å andra sidan kontakt med ett par av de ”flings” jag hade när jag var ung, på Facebook och i verkliga livet i olika sammanhang, utan att det killar det minsta i magen. Om man som 17-åring var ihop några månader har det flutit tillräckligt med vatten under broarna för att det ska vara något som jag går och tänker på idag. Någon ser jag som en riktigt go kompis, vi tränar ihop och bor inte långt från varandra, men det betyder inte att jag har lust att ”återuppleva gamla minnen” när vi ses. Inte han heller faktiskt, det är jag helt säker på. Därför är det tryggt att både kramas och pussas om man skulle ha lust med det, det är som en brorsa.
Sen finns det också exempel på personer som jag dejtat som jag sprungit på, på senare år, där jag tänkt på samma sätt som jag ibland gjort när jag handlat på nån kinesisk marknad i jetlagstillstånd, och tittat på ”fynden” när jag sovit ut: ”Och hur i hela världen tänkte jag där???”.
Gammal kärlek rostar oftast. Nån gång i några fall kan den väckas igen (min väninna gifte sig i lördags med sin ungdomskärlek, hon är drygt 50) men oftast har allting sin tid. Och av den anledningen är jag trygg med att umgås med personer jag kanske pussat passionerat på för längesen.
Jag vet var jag hör hemma.