Fruktansvärda bilder

Det senaste dygnet dyker den ena hemska bilden upp framför den andra på en skadad och sedan död Gadaffi.

När bin Ladin gick ur tiden diskuterades om hans lik skulle visas eller ej, men amerikanerna som var de enda som sett kroppen och fotograferat den, valde att inte låta dem publiceras.

Skillnaden med Gadaffi är att molbilerna som tillhör människorna som var, och är, i närheten är fullproppade med bilder, vilka inte går att hålla hemliga.

På ett sätt vill man skydda sig, vända bort huvudet och låtsas att det är en Hollywoodfilm. Å andra sidan är det på riktigt och det är historiskt och ett slutgiltigt bevis på att han inte finns mer. Man kan lätt känna igen honom och inser att tanken med att publicera så mycket hemska bilder säkerligen har en djupare innebörd än att tillgfredsställa blodtörst.

Demokrati är fortfarande inte självklart överallt, och det finns nog en och annan kompis till Gadaffi som darrar på manschetten när de inser vad som faktiskt håller på att hända i denna tid. Bilderna tränger in under skinnet på dem, och det är hela meningen.

Jag har varit i Libyen, vi var där nyåret 88-89 när jag flög Paris-Dakar-rallyt. Det var en annorlunda upplevelse. En taxi chaufför körde bort till en polis vid vägkanten och sladdrade om att jag hade fotograferat en byggnad till exempel. Jag var livrädd att de skulle sno kameran, men jag hann gömma den i min ryggsäck och låtsades att jag inte fattade någonting av vad han menade. Han hade väl en god dag och lät mig slippa undan.

Det var också en nyårsafton som var väldigt ”torr” jämförelsevis. Sprit var vääääldigt förbjudet i Libyen, så de öl vi hade med oss fick vi gömma i en lucka i flygplansgolvet för att inte åka dit av de partrullerande vakterna som gjorde undersökningar runt och i planet med jämna mellanrum.

Libyen kommer möjligen aldrig bli ett förstahandsval inför nästa familjesemester, men att det kommer ändras till det bättre är jag inte i tvivel om.

Frågan är bara hur lång tid det kommer ta.