Vår dotter välkomnades av en värdmamma i Alabama i augusti som var erfaren att ha utbytesstudenter.
Hon hade inga egna barn och utbytesstudenterna blev tillsammans med släktingar, vänner och bästa väninnan hennes närmaste familj.
I oktober kontaktade hon läkare och fick beskedet att det fanns en tumör i hennes kropp, och det bestämdes att vår dotter skulle bo hos en annan familj. Dottern har varit på besök och de hade en bra kontakt även fortsättningsvis, och redan andra kvällen vi var över, bjöd vi ut henne och hennes bästa väninna på restaurang. Hon var under behandling men såg inte sjuk ut och verkade pigg och glad.
På annandagen var vi hembjudna till henne och hon hade lagat en underbar middag till oss, och hon berättade också att tumören krympt. Vi hade en härlig kväll med många skratt. Hon såg visserligen lite trött ut, men om det var för att hon inte bar sin peruk eller det var något i ögonen vet jag inte. Ett utseende är ju ett helhetsintryck, och ögonen är själens spegel. Men med make-up kan man luras att tycka att helheten ser piggare ut än vad den är, kanske?
Vi pratade senast dagarna innan vi skulle åka hem. Hon hade visserligen fallit och hade ont i ryggen, men annars lät hon precis som vanligt.
I lördags läste jag en uppdatering som hennes släkting gjort på hennes facebook-sida, att hon blivit akut sjuk och att det var kritiskt.
Det kom lite som en chock att några timmar senare läsa att hon somnat in.
Det var ju bara dagar sen vi träffades, det gick så snabbt och det var så oväntat.
Igår gick jag omkring och kände mig olustig. Jag kände inte henne mer än att hon varit min dotters extramamma och att jag tyckte väldigt mycket om henne när vi träffades. Men vi har ju ingen historia ihop eller hade lärt känna varandra på ett djupare plan. Jag grät och tände ljus för henne på lördagskvällen, och det kom upp så många tankar kring min egen pappas död för tio år sen. Och också de filosofiska tankarna kring min egen död.
Allt är som vanligt, och plötsligt är allt förändrat.
Så fort och så mycket påverkar ett dödsfall.
På en sekund förändras världen, men det kan man ju inte gå att tänka på i vardagen när man är frisk.
Då flyter dagarna in i varandra och för-givet-tagandet går sin stilla lunk.
Min dotter ska gå på begravning imorgon, och det hade nog ingen kunnat föreställa sig att utbytesåret skulle innefatta.
Jag tog ett foto av vardagsrumsbordet när vi var på middagen, jag tyckte det var så fina ledord.
Frid över Debbies minne.
