För en vecka sen spelade Sverige en fotbollsmatch mot Holland. Det var tydligen en historiskt högt prioriterad händelse för stora delar av svenska befolkningen, som i och med denna sändning på TV nedprioriterade andra aktiviteter. Som dans till exempel.
Nu är jag gift med en man, som liksom jag inte har något stort intresse för sport vi inte själv deltager i (Röglematcher undantagna). Så i vanlig ordning tog han bilen till Wilson Dance Center denna tisdagskväll (jag har ett mindre diskbråck i nacken och vågar inte träna mer än powerwalk och några ryggövningar) och kom in i en nästan tom danslokal.
Ann Wilson tittade sig omkring och konstaterade också hon att det var glest i raderna. ”De kanske är hemma och tittar på fotboll” sa hon.
-Fotboll? sa Tony.
Efter en stund kom de två andra killarna som går på detta pass och tittade sig omkring, och Ann såg deras förvånade blickar över det låga deltagarantalet. ”De tittar nog på fotboll” upprepade hon.
-Fotboll? sa dom.
-Du, sa Tony till Ann, vi är faktiskt danskillar. Vi bryr oss inte om fotboll alltså.
Sen log dom allihop. De tre danskillarna. Som hade prioriterat helt rätt om du frågar mig.