Sen jag skrev in mig på universitetet i början av september har jag inte haft en enda ledig dag. Antingen har jag varit klädd i uniform och tagit hand om säkerhet och service på något flygplan, eller har jag stått framför grupper och pratat bemötande. Eller skrivit texter i egenskap av frilansjournalist. Övrig tid har jag suttit över studielitteraturen och läst svenska och retorik, och det vet alla som pluggat (det har alla gjort) att man blir aldrig klar. Du kan alltid läsa lite till eller fila lite mer på en inlämning.
Någon gång har jag fått bra respons av mina lektorer på vad jag åstadkommit. När jag lämnat in har jag varit säker på U ( underkänt) men så har jag fått tillbaka högsta betyg (VG) och varit säker på att de skrivit fel namn eller nåt. Andra gånger har jag känt mig belåten med resultatet men fått svidande kritik (kritik är ju det ibland, svidande) , och ett G i betyg. Hittills har jag klarat mig utan U, lite tur och lite skicklighet, tror jag.
”Din källhantering fungerar inte alls” skrev en lektor i sin kommentar till sista inlämningen. Å andra sidan hade jag ”bra flyt i texten”. Det är så det är. Blandningen av ”jag är kass/jag är ok.
Vissa dagar knyter jag mitt görande till mitt varande precis som jag skriver. Jag ÄR kass. Det handlar inte om prestationen utan min person. Det är inte bra. Så ska man inte göra. Det vet jag. Men ändå.
Jag försökte mig på att baka lussekatter första lediga dagen. Hade sett så vackra bilder på Facebook på gyllenbruna perfekta lussekatter upplagda på bakplåtsgaller. Jag kunde nästan känna doften och föreställa mig hur jag satte tänderna över russinet i en varm bulle…
Mina lussekatter och kanelsnäckor blev inte alls som på Facebook-bilderna. Jag skulle ligga i topp i tävlingen ”Sveriges sämsta mästerkock”. Men insidan var god. Man kan ju äta dem vid ett eventuellt strömavbrott och låtsas att de är snygga?
