Tony ska alltid förställa rösten när det ringer och få uppringaren osäker på om hen verkligen ringt rätt nummer.
Grejen är att det var mer gångbart på nittonhundratalet, vid tiden då man slog nummer på en nummerskiva eller knappsats, nu för tiden är det sällan det blir fel eftersom man lägger pekfingret på ett namn och sen meddelar telefonen ” Ringer upp xx”. Och läser man fel namn vet man åtminstone vem man ringer fel till, eller hur.
Häromdagen körde vi från stugan och min telefon ringde i väskan. Jag som förare kunde inte släppa koncentrationen för att svara och bad Tony. Han svarade och sin vana trogen förställde han rösten.
-Det är Stefan. Hej.
Jag slog till honom på armen, för jag visste ju inte att han hade sett att det var Åsa. ”Svara ordentligt” väste jag.
Sen hörde jag fortsättningen.
-Vad har du på dig? Jaha. Jag har ett par vita Y-frontskalonger och 10 meter rep. Ska vi leka?
Var får han allt ifrån?
Han kan han! 😉