Förr var ett farväl ett farväl

Jag stod ju inte där på flygplatsen och grät för hans skull, han är ju glad över sitt äventyr.
Jag är ledsen och gråter egoistiska tårar för jag tycker synd om mig, som saknar så mycket redan. Och det är skillnad.

Tänker på de som utvandrade förr. De bestämde sig att ta en båt till Amerika, vinkade av föräldrar och vänner vid kajen och visste att det var sista gången de såg varandra. När de var ledsna var det sorgetårar, det var att ta farväl. Ett farväl var ett farväl.
Och det tog månader för ett brev att nå fram.

Jag förväntar mig ett livstecken runt 23 ikväll från Washington, sedan igen imorgon bitti när han nått Alabama, och sedan dagliga uppdateringar på Facebook och Instagram. (Har inget konto, men det kan jag skaffa ganska enkelt va?). Det finns också Skype och Facetime, det enda jag inte kan göra är att fysiskt krama honom, lukta honom och klappa hans kind, men det finns troligen någon smiley som symboliserar det i skrift.

För varje minut nu närmar sig tiden då vi ses igen.
Jag ska torka tårarna och glädjas istället.