Körde till Göteborg imorse för att hålla föredrag på TUR-mässan.
Jag tycker det är skönt att slippa stressa över trafikstockningar, dimma eller eventuella felkörningar, och annat som kan orsaka försening.
Och jag vill inte komma inspringande och upptäcka att tex tekniken strular eller det saknas en förlängningssladd eller vad vet jag. Den som har bokat mig ska också känna sig trygg, och ett dåligt rykte i den här branschen sprider sig snabbt. Det är stor konkurrens och det finns massor av skickliga föredragshållare, så vill man tillhöra den skaran finns inget utrymme för slarv.
På hemvägen fick jag en liten idé som inte var av det mest strålande slaget, är det något jag har ont om just nu (studerar 100 %, flyger 50% och håller föredrag ca 25%) så är det…TID. Därför tittade jag på mig själv i backspegeln och suckade lite och himlade med ögonen när jag svängde av från E6 mot Ullared.
Men jag vände inte trots att jag förebrådde mig själv för att vara oansvarig, utan gick en liten runda bland tanterna (som hade dragit med sig farbröderna) och andra kunder i blandade åldrar som ställde kundvagnar mitt i gången eller gick i bredd och bara stannade för att titta på ljusstakar/ tunikor/ bikiniöverdelar.
Jag är inte så bra just på såna ställen. Jag har inget bra bemötande, för jag får lust att uppfostra folk, och det är ingen bra egenskap. Jag tycker man ska vara hänsynsfull, men väldigt många kunder på Ullared är totala egoister och det frambringar inget bra hos mig. Jag försökte verkligen tänka ”mindfulness” och försökte ignorera de korkade människorna som bara stod som cementblock mitt i gången, men gav upp. Det var för stressande för mig. Jag hade hört mig själv säga ”ursäkta” femtielva gånger, men när jag blev tittad på ungefär som att det var MITT problem att jag inte kunde fram (kunde jag inte bara ta en annan gång?) så kände jag att jag höll på att bli människofientlig.
Det var en så stark kontrast till de fantastiska männsikor jag träffade på föredraget idag, jag var helt hög av all energi jag fick och av alla goa leenden och kramar. Det var nog den energin som lurade mig att ta omvägen på väg hem till ett ställe jag helst åker till kring den 15 januari normalt. Då brukar jag och mamma åka dit på vår årliga shoppingtur, och butiken är högst framkomlig den årstiden. Men inte nu, nä, det var ingen höjdare alls.
Imorgon får jag sovmorgon till 05. Det är flygning hela helgen, men jag ska sova borta både imorgon och lördag och tänkte passa på att plugga när vi landat.
Det är mycket nu, men det blir bättre sen.