Ofta när jag haft ont länge i stöten, så försöker jag tänka: men det är i alla fall inte cancer.
När jag var hos kirurgen som delgav resultatet av MR sa han:
– Det är bara diskbråck. Inte cancer.
– Det är bara diskbråck. Inte cancer.
Jag svarade:
– Så skönt. Jag var rädd för det. En kollega för många år sen fick ont i ryggen som ingen tog på allvar. Det var cancer och det blev för sent att behandla.
– Ja, alla är rädda för det. Men detta är bara diskbråck.
– Så skönt. Jag var rädd för det. En kollega för många år sen fick ont i ryggen som ingen tog på allvar. Det var cancer och det blev för sent att behandla.
– Ja, alla är rädda för det. Men detta är bara diskbråck.
Jag har flera i min omgivning som drabbats av cancer.
Pappa fick lungcancer, honom följde jag in till sista andetaget.
Ordet cancer är nära förknippat med död, trots att en stor majoritet av de som drabbats faktiskt klarar behandling och överlever.
Min vän Mia till exempel.
Pappa fick lungcancer, honom följde jag in till sista andetaget.
Ordet cancer är nära förknippat med död, trots att en stor majoritet av de som drabbats faktiskt klarar behandling och överlever.
Min vän Mia till exempel.
Vi lärde känna varandra när hon jobbade på Malmö Aviation och jag på Baltic Airlines, de hade kontor bredvid varandra på Sturup då i mitten av 80-talet.
Vi var lika gamla (unga) och ambitiösa, vi fick båda frågan om vi kunde tänka oss att ta tjänst som chefsvärdinna som 24-åringar, för respektive bolag.
Ett svårt och utmanande uppdrag som vi båda tackade ja till och ringde varandra regelbundet och gav varandra stöd.
Jag checkades ut på deras F-27 för att kunna hjälpa till om det knep nån gång, här en bild från en sån add-hoc-flygning (specialcharter, flyget inhyrt av ett företag).
Vi var lika gamla (unga) och ambitiösa, vi fick båda frågan om vi kunde tänka oss att ta tjänst som chefsvärdinna som 24-åringar, för respektive bolag.
Ett svårt och utmanande uppdrag som vi båda tackade ja till och ringde varandra regelbundet och gav varandra stöd.
Jag checkades ut på deras F-27 för att kunna hjälpa till om det knep nån gång, här en bild från en sån add-hoc-flygning (specialcharter, flyget inhyrt av ett företag).
Vi har aldrig tappat kontakten och har följt varandra genom fester, dejter, giftermål, familjebildande.
Och cancer.
Och cancer.
Mia hittade en knuta i armhålan för många år sen, och har fått otaliga behandlingar av strålning, cellgift och många operationer för bröstcancern.
Vi pratade om det igen igår när vi träffades, hur cancern påverkar fortfarande trots att hon enligt läkarens papper är färdigbehandlad.
De farliga knutorna är för stunden borta, men sviterna efter strålning och operationer får hon leva med resten av livet.
Det som händer efter cancern talas det väldigt lite om, när allt förväntas återgå till det normala.
Vi pratade om det igen igår när vi träffades, hur cancern påverkar fortfarande trots att hon enligt läkarens papper är färdigbehandlad.
De farliga knutorna är för stunden borta, men sviterna efter strålning och operationer får hon leva med resten av livet.
Det som händer efter cancern talas det väldigt lite om, när allt förväntas återgå till det normala.
Jag kan aldrig någonsin säga ”jag förstår”.
För jag har inte haft cancer.
Pappa hade, han överlevde inte.
Mamma hade, hon överlevde.
Mia överlevde också, och att överleva är såklart högsta vinsten.
För jag har inte haft cancer.
Pappa hade, han överlevde inte.
Mamma hade, hon överlevde.
Mia överlevde också, och att överleva är såklart högsta vinsten.
Men livet efter cancer är inte detsamma som livet före, och i samtalen med Mia lär jag mig att ta in det.
Inte ta för givet, inte förmoda att allt är som innan.
Samma underbara person, men med en erfarenhet jag aldrig, aldrig vill få.
Eller kan föreställa mig hur det är.
Inte ta för givet, inte förmoda att allt är som innan.
Samma underbara person, men med en erfarenhet jag aldrig, aldrig vill få.
Eller kan föreställa mig hur det är.
” /><