Jag åt min frukost framför tv:n i morse. Fascinerades av Syster Karins berättelser om hur hon valde livet som nunna, och hur hon upplever utmärkelsen i Svenska Hjältar.
”Stolt? Nä, det är fel ord. Det är handlingen som är viktig, inte jag som person”.
Fint.
Hon är fin.
Genuin.
Hon berättade om hur en människa ser ut som är livrädd. På riktigt livrädd, det vill säga rädd att förlora sitt liv. Inte livrädd på det sätt vi blir som aldrig upplevt det.
Såklart berör det starkt, i ankdammen kan vi inte föreställa oss hur det är ute på det stora havet.
Vi tror vi vet, för vi utgår från oss själva och vår världsbild. Och med den utgångspunkten bildar vi oss en uppfattning och en lösning och ett svar.
Som igår när någon tidning hade frågat svenska folket om hur de tyckte att Greklandskrisen skulle lösas och över 50% svarat att de tyckte att de ursprungliga kraven mot Grekland skulle stå kvar.
Jag läste högt för Tony i bilen och han reagerade som jag.
– Hur många svarade ”jag kan för lite/förstår för lite för att ha någon åsikt om det”? sa han.
– Det står det inget om. Troligen har de haft några val av jag tycker si eller jag tycker så, och inte förstått att en option varit att svara ”jag vet inte”. För så är det här, vi måste tycka om allt.
Tillbaka till Syster Karin.
Jag tänkte på frågan om hur livrädsla ser ut, eftersom jag aldrig sett det.
Jag har sett att flygrädsla ser olika ut och tänker att livrädsla kanske också gör det?
Och så undrar jag om hon agerat annorlunda om den livrädda haft ett annat sätt att visa det på, om hon agerat annorlunda om personen utanför skrek:
– Öppna dörren kärring, jag kräver att bli insläppt, jag är hotad till livet. Flytta dig annars dödar jag dig!
För är det inte så, att vår välvillighet och vår välgörenhet bygger på att den vi hjälper visar tacksamhet på det sätt vi förväntar?
Om tiggarna skulle säga nejtack till våra allmosor av slitna kläder eller inte tycka om risifrutti eller bananer eller vad medmänniskor ger dem, skulle vår välvilja vara rationell? Skulle vi tänka ”jag förstår, du är allergisk mot bananer” eller ”jaså, passar det inte så skyll dig själv”.
Vi är välvilliga så länge någon agerar tacksamt, men det är också förutsättningen. Om någon kräver eller SKA ha något dämpas lusten att vara god. Tror jag.
Som ombord.
Instinktivt blir jag mycket mer vänligt inställd till passagerare som hälsar i dörren och säger ”tack” när jag ställer ner kaffekoppen. Om någon tittar förbi mig som om jag var osynlig eller läser medan de håller ut koppen i gången för mig att fylla på, och inte bemödar mig med en blick, så är min vilja att smila mindre. Psykologi. Beteende. Bemötande.
Har betydelse.
I allt.