När jag började flyga -86 lärde jag känna en massa härliga människor på Baltic Airlines i Malmö. Innan dess hade jag varit på kurs i Miami och lärde känna flygintresserade där, liksom på Malmö Aviation där jag också var utcheckad på Fokker F-27 för att kunna hjälpa dem när de hade peak och Baltic (granne på Sturup med Malmö Aviation) hade mindre att göra. (båda bolagen var vid den tidpunkten lika, vi flög add-hoc och företagscharter).
1988 var jag sommarfågel på Transwede och jobbade som chartervärdinna innan jag var tillbaka på Baltic igen när de återstartade passagerartrafik efter ett kort uppehåll, och sen blev de då SAS.
Det är onekligen så att många av alla jag jobbat med i olika bolag har jag kontakt med fortfarande, några har visserligen lämnat flyget men många är kvar.
Det finns en risk när vi pratar, att vi jämför villkor och de olika bolagen vi nu jobbar på, men det är egentligen onödigt.
Att jämföra arbetsvillkor är ungefär som att jämföra sina bäbisars utveckling när de är 6 månader ”nu kan han sitta men har inte fått sin första tand” och den andra säger ”min har fått två tänder men kan inte sitta än”.
Något bolag har det bättre på någon punkt men sämre på andra och vice versa. Exempelvis om man flyger charter på långlinjer, så är serviceupplägget tuffare och det finns möjligen inga vilomoduler ombord vilket innebär att det krävs längre vila (ett par dagar) på utestation. Motsvarande på reguljär är att serviceupplägget är något enklare (man tar inte betalt för allt, tex hörlurarna) men det finns vilomoduler, men stoppet är bara på 24 timmar istället. Eller antal standby-dagar per år, antal dagar i följd eller antal timmar per gång, sånt skiljer sig också.
Vad som är bäst eller sämst beror på vem du frågar. Livssituation, sömnkvalitet, bortavarotid etc.
Jag pratade just med en gammal vän jag känt sen Malmö Aviation-tiden 1987, och hon är nu gift med en BA-kapten och bor i London. Hon flyger inte längre men berättade om sin man och hur han har det.
Igår träffade jag en annan väninna som är gift med en SAS-kapten, och som berättade hur han har det.
Eller rättare sagt, mina väninnor berättade hur de upplever att deras män har det, och gemensamt för de båda liksom de kollegor jag har kontakt med på alla bolag är ordet ”trött”.
Det är uppstigningar mitt i natten för att checka in tidigt, det är långa arbetsdagar.
”Sliten” är ett annat ord som återkommer.
Jag är inte i det själv just nu, jag är bara whistle-blower. Men jag reagerar på att det är samma uttalande från alla. Det är inte ett bolags anställda som är bortskämda och gnälliga utan det är generellt att samma ord återkommer.
Jag tycker det är så synd att det inte går att bedriva luftfart utan drägliga arbetsvillkor.
Trötthet i perioder är alla flygande vana vid, det är när den permanentas och blir ett normaltillstånd som det kan bli farligt.
Måtte vi inte hamna i en situation att det är för sent att blåsa i pipan, att vi istället säger ”vi borde aldrig låta det ha gått så långt”.
Ursäkta min pessimism just nu, men jag blir påverkad av den negativa utvecklingen.
Jag vill att jag och mina kollegor ska ge den bästa service som går att få, att passagerarna ska se glada ansikte med en stor vilja att ta hand om personer och problem.
Det går inte lika bra om de biologiska faktorerna som sömn och vila saknas.
För vi vill väl inte att robotar övertar arbetena med att köra flygplan, tar hand om hjärtinfarkter och flygrädsla och serverar kaffe i automater?
Det blir billigt, men blir det inte väldigt opersonligt?