Det är inte klokt vad nördig man blir i sitt skrå. Yrkesskadad, kallas det visst med ett annat ord.
Jag gör precis som alla andra, sitter och studerar hur kabinpersonalen agerar och vilket humör de råkar vara i. Denna gång flög jag med Blue 1, och en sträcka som jag själv flugit åtskilliga gånger.
Personalen var helt ok, de gjorde sitt jobb och jag fick precis vad jag förväntade mig, och satt och funderade på om det var gott nock. Och så kom jag fram till svaret, att ja, det är det faktiskt. Jag behöver inte imponeras varje gång jag är ute och flyger, jag behöver inte flyga med stort leende personal som går i hybris över att fråga 150 passagerare om de vill ha kaffe eller te.
Jag kan när som helst sätta mig in i rollen, och som flygvärdinna är det viktigt att tänka på sitt kroppsspråk och sin mimik, det är jättetydligt från en passagerares synvinkel, varje litet drag noterar man. Men jag tror inställningen till själva yrkesrollen måste anpassas lite efter nutidens förutsättningar. Från tiden när flygvärdinnor arbetade 8-10 timmar om dagen och hade 4 fridagar efter 5 arbetsdagar eller hade långa stop på utestationer, så är numera dagarna uppåt 13 timmar långa och med kortare både markstopp mellan flygningar och mellan arbetspass. Jag tror att vi får sänka ribban mellan glad/sur, dvs vi får ha samma förväntningar som i dagligvaruhandeln / allmänna kommunikationer som lokalbuss eller tåg eller ett restaurangbesök. Ett trevligt och proffsigt bemötande, men inte förvänta att flygvärdinnor är mer än människor heller.
Jag har alltid försökt hitta de små glädjeämnena i jobbet, och det menar jag är vad som gör mig till en bra representant för yrkeskåren, jag gillar mötena, kulturerna, och kan se hantverket i att göra service till nåt speciellt. (Och detta delar jag såklart med många, många fler i servicebranschen och inom flyget). Det är klart att det är målet, att varje resa man gör med flyg ska vara en upplevelse därför att personalen är outstanding, men OM det inte är så, om det bara en dag är en person som serverar kaffe på rutin och utan känsla, så kanske det är ok det också?
Så kände jag nämligen igår. Det hade varit trevligt med nån liten kommentar eller lite småprat från personalens sida, var 6:e rad eller nåt (det är så långt man kan leva på ”gamla meriter” ungefär), men fast det inte var så var det helt ok. De hälsade trevligt både när vi kom och gick av, och de gjorde sitt jobb klanderfritt säkerhets – och servicemässigt.
Sen har ju jag en personlig yrkesskada, jag måste ju förbereda alla i sällskapet på att ”flygvärdinnan kommer snart så förebered din beställning i tid, vill du ha kaffe eller te och vill du i så fall ha socker och mjölk”.
-Du jobbar inte nu, sa Tony.
-Nä.
-Och när hon frågar mig kan jag svara själv.
-Jo, det är klart.
(Men det är väl bra med nån som styr upp och har koll, eller?);)