Vissa dagar känns det som om jag springer åt motsatt håll i en rulltrappa.
Rulltrappan går ner, men jag springer så fort jag kan för att inte åka med den ner, utan åtminstone försöka komma upp på avsatsen och säga *puh*.
Häromdagen hittade jag en bild där det stod ”You are free to choose, but you are not free from the consequences of your choice”.
Den är applicerbar på mycket, men vad jag tänkte på var hur jag sitter över min studielitteratur och suckar.
Jag läser meningar som: ”I det nya konstruktionsistiska perspektivet – som jag valt att karaktärisera som interaktionsistiskt meningsskapande därför att det beskriver den sociala konstruktionen av fenomen som genus, etnicitet och funktionshinder just som resultat av ett samspel mellan ett meningsskapande subjekt och de språkliga, sociala och kulturella meningar som erbjuds i olika sammanhang-återinförs visserligen ett handlande subjekt.”
(Hur lång får en akademisk mening vara innan författaren själv tappar det, tänker jag.)
Så sitter jag här och irriterar mig på mitt val att studera, att jag är trött (permanent-tillstånd) och hur hjärnan startar sitt jobb lång innan jag kroppsligen har ens tänkt tanken att behöva vakna.
Hemtentamen, seminarium, litteratur vävs in bland möten, engagemang, uppdrag, artikelskrivande och föredrag.
Jag har verkligen själv valt, och jag vet att jag kommer känna mig stolt och glad när jag är klar och jag gjorde det.
Men konsekvensen av mitt val just nu är som någon sa häromdagen:
– Du ser lite sliten ut, det gör du.
(Tack nu känns det genast bättre)
Å andra sidan finns det alltid något att skratta åt, och nu råkar jag vara gift med en man som har samma inställning.
Igår morse steg han upp och satte sig på toa. Där satt han en stund och bara satt, lite yrvaket som om han fortfarande sov. Jag hade varit uppe en kvart längre än han, och gick in och frågade om han ville ha kaffe, då kunde jag göra till oss båda.
Han tittade på mig sömndrucket lite sådär ”uppifrån och ner” och jag skrattade till:
– Du, jag frågade om kaffe, inte om du ville ha sex, sa jag.
– Kan man få båda…? undrade han lika sömnig.
Det kunde man inte, men jag fnissade åt frågan hela dan;)