Fredag förmiddag. Vid grönsaksdisken. Många av oss daglediga och/eller arbets/studie-flexibla handlar då.
Jag har fokus på gurkpriset och krockar nästan med en farbror på väg mot tomaterna. Jag: Hoppsan, nu krockade vi nästan.
Farbror: (som först såg lite irriterad ut men ändrade ansiktsuttryck när jag log)- Haha, minsann, här är trångt idag.
Jag lägger ner gurkorna och sätter nytt fokus, denna gång mot äpplena, och precis runt hörnet efter vågarna råkar en annan farbror stöta in i min vagn och säger ”oh förlåt”. ”Ingen fara alls” svarar jag, samtidigt som jag möter farbror 1 igen, som nu ler med hela ansiktet.
Farbror 1: Hörrödu, nu får du nog ta och fundera på varför alla karlar här i butiken stöter på dej!!! Jag: Haha, om det vore så väl? (jaja, men vad svarar man då???)
Det kan ha varit en liten vardaglig miniflirt, håller ni inte med om det? Inte?
Sen att tiderna förändras och att det kanske var önsketänkande spelar ingen roll. Förr, (på 1900-talet alltså), som flygvärdinna, hände det att man fick en blinkning eller ett visitkort nån gång då och då. Sen hände det mer och mer sällan. På 2000-talet hände det nästan aldrig. (Nädå, ja e ente bitter)
Nu däremot, så händer det igen, bara på annan plats, tänker jag.
Ett par farbröder i övre 70-års-åldern som skämtar med mig.
Det räknas. Det gör det alltså. Bra dag det här.