Jag känner en total förvirring över det faktum att jag inte vet något om den närmaste framtiden.
Det är lite läskigt att inte ha kontroll.
Jag ska bara flyga i ett halvår till, därefter ska jag vara tjänstledig i 2 år, och detta beslut stod klart efter senaste veckorna som varit som en Facerape IRL. (Fråga närmaste tonåring om språket känns komplicerat, blinkblink)
Igår hörde jag en präst på TV berätta om Waclav Havel, som hade definierat ”optimism” och ”hopp”.
Optimism innebär att man tror att allting går bra alltid.
Hopp innebär att man har en tilltro till att även om det inte går så bra som man tänkt, så finns det en tanke med det ändå.
Med den definitionen vill jag kalla mig hoppfull.
Jag ror det mesta i land jag företar mig, på ett eller annat sätt. Det beror på att jag helt enkelt bestämmer mig att det ska gå.
Vägen blir däremot sällan eller aldrig som jag föreställt mig den, och jag svär en del när vägen jag trodde var rak svänger så jag blir åksjuk. Men på något sätt kan jag le när jag tittar i backspegeln över hur det blivit såhär långt.
Därför har jag tilltro att framtiden kommer visa mig nya vägar, och förmodligen kommer jag även känna tacksamhet för vad som händer mig just nu, för nya möten, nya tillfällen och nya bananskal att trampa på kommer dyka upp, vilka inte hade dykt upp om allt varit som vanligt.
Jag kommer inte skriva en ”Fd flygvärdinnas betraktelser”, utan även på den fronten kommer något nytt att skapas, vad vet jag inte ännu.
Upplaga 2 av En flygvärdinnas betraktelser kommer färdigställas, och bloggen med samma namn liksom föredragen kommer vara högst levande ett halvår till, men var vi ses efter det har jag ingen aning om.
Går det att tänka sig in i tankarna och vara bekväm med det? Eller är du också trygghetsnarkoman?
Jag står längst ut på trampolinen och om ett steg ska jag hoppa ut i tomma intet och landa i ett vatten som jag inte vet är kallt och mörkt eller varmt och blått. Kanske måste jag be en nära vän stå bakom mig och ge mig en liten knuff som får mig tappa balansen för att våga alls, men å andra sidan har jag väl aldrig tidigare fegat för nya erfarenheter? Då är det ju dumt att börja tveka nu?
Heja Anette! Tycker du är modig som vågar ge dig ut på nya äventyr. Lycka till!
Hej Anette!
Det här påminner mig mycket av mig själv faktiskt och vad jag (och min man!!) har gått igenom… Jag har läst de senaste inläggen från dig och jag tänkte för mig själv att jag förr eller senare måste kommentera på det du ha skrivit… Jag lämnade Sverige 1984 och åkte till England där jag mötte mitt livs kärlek dvs min man och vi har nu varit gifta i 27 år. Vi har flyttat hit och dit jorden runt p g a av min mans fd jobb i många år. För några år sedan började vi båda två (omedvetet kan jag säga nu) diskutera framtiden. Han var brittisk militär och vi hade vi varje ”vägskäl”, som man då och då kommer fram till under ”årens lopp, valt att gå samma håll, tills vi började att snegla mot motsatta hållet mer och mer…Tills en dag, vi beslutade att vi skulle vända mot höger istället mot vänster (eller tvärtom vilket du nu föredrar). Han lämnade det militära, vi köpte EGET hus, han började en ny karriär och jag, inte längre ”army wife””, fick en egen karriär. Det jag försöker säga är att vi alla kommer till vägskäl i livet och för det mesta styr vi åt samma håll. Det vi kan, det vi är bra på, det vi känner oss säkra på,styr vår vardag. Sex år senare, har min man lämnat det militära, jag har ett bra jobb inom försäljningsbranschen i England ( jag är 47, så oroa dig inte!!!!) och vi pratar/diskuterar väldigt litet om det förflutna. Detta är inte p g a av vi inte trivdes inom det militära, tvärtom!, MEN det var DAGS (vilket vi förstod ”in hindsight”) att gå vidare och syssla med något annat i livet. Oroa dig inte för framtiden! Det låter på dig, som att det är dags att ägna dig åt något annat. Det innebär inte att du ångrar något i din karriär, tvärtom, men du nu står vid vägskälet och måste besluta dig om vilket håll du skall gå……. Lycka till!
Hej.Varför tjänstledig i 2 år?Trodde du gillade ditt jobb?
Förstår ingenting nu.Tråkigt att du ej ska jobba,hur blir det då med alla bra/roliga inlägg du skriver här fr dina arbets pass?
Tror å andra sidan att om 2 år finns ej SAS mer.Hur länge ska det pumpas in pengar till ett förlustbolag?
SAS måste ändra sig och titta på dom andra annars tyvärr finns dom ej mer.
Skulle inte du tex vilja flyga för Norwegian?Dom bara ökar och ökar!
Men som sagt trist att du ska sluta,det är ju inte bara ett jobb du slutar på utan en livs stil………../Martin