Få saker provocerar mer

Vi har väl alla våra käpphästar.
Områden som gör att vi får något engagerat i blicken, som gör att tangenterna trycks något snabbare eller att röststyrkan och/eller tonläget förändras.

En av dessa käpphästar handlar om en kommentar som dyker upp då och då, och som alltid innehåller ordet bortskämd i samma mening som ordet kabinpersonal. Jag känner hur ansiktsmusklerna spänns bara jag nu nämner det.

Häromdagen kom det upp igen i ett sammanhang, och jag ställde frågan om vederbörande kunde definiera ordet bortskämd, tack. Han ”hade bekanta som jobbade i branschen”. Jag frågade ihärdigt vidare, med en något striktare ton, men frågan fick aldrig svar. Frågan kan inte få ett svar eftersom om det då visar sig att personerna relaterar till villkor som gällde på 80-90-talen nångång och/eller handlar det om någon person de haft till bordet på en fest eller en granne, vilka inte precis varit representativa i sina framställanden. Precis som när jag tittar på flygbilder (har några tusen i bildbiblioteket), så är det mestadels gruppbilder på leende kollegor och på gemensamma middagar, väldigt få (inga) på kollegor som torkar spyor ur vasken eller samlar in frukostboxar klockan halv tidigt på morgontimmarna. Skulle jag sammanfatta jobbet i bilderna skulle det vara bara en del av en sanning.

Ja, jobbet är fantastiskt! Ja, jag har inte ångrat mitt yrkesval en sekund. Ja, det är en förmån att på arbetstid ha möjlighet att vara på stopp i världens alla hörn och få se annat än samma kontorsväggar i 25 år. Ja, det är härligt att få arbeta med så många kulturer bland passagerarna, att få vara en del i en besättning med underbara kollegor med samma servicetänk och att jobba oregelbundet istället för regelbundet.

Men det finns, precis som på alla jobb, en framsida och en baksida. Påpeka för en lärare att den har långt sommarlov och säg att de också är bortskämda, och se vad som händer. På samma sätt har jag det med mitt jobb. Jag tog en paus här mitt i livet för att inte bränna mig, men det är många av mina kollegor som jag har daglig kontakt med, och många är väldigt trötta. En berättade hur hon första arbetsdagen hade väckning 3.15, nästa 3.30, tredje hade hon en 11-timmars arbetsdag, fjärde vände det och eftersom hon vaknat tidigt (vaknar man tidigt somnar man tidigt, och då vaknar man tidigt påföljande morgon, det är biologiskt) var det frustrerande att det vände och då skulle hon flyga kvällsflygning. Efter split-duty (man kommer in med sista maskinen och går upp med den första, ska tydligen försvinna, det funkar inget vidare) med 3-4 timmars sömn skulle hon flyga ytterligare en arbetsdag med landning vid lunch. 5 arbetsdagar där sömnen rubbas i fyra nätter, det blir man trött av. Skulle hon träffa sin granne vid uppfarten när hon kom hem vid lunch skulle grannen säga ”Slutar du tidigt idag” (för han relaterar till sitt jobb) och artigt skulle hon svara ”Ja, nu är jag klar för dagen”. (och grannen säger att hon är bortskämd, hon slutar vid lunch…).

Då, när någon nämner ordet bortskämd, så blir jag bestört på hennes vägnar. Jag har arbetat i 27 år i kabinen, redan nu efter några veckors bortavaro saknar jag det för att jag tycker det var så roligt, men jag kommer alltid veta vad ordet trött innebär. Den som inte arbetat så oregelbundet (normalt jobbar de som jobbar oregelbundet åtminstone antingen kvällar eller morgnar i samma arbetsblock, de byter inte mitt i) och/eller med tidsskillnad och förlorar nattsömn genom det, den vet inte och förstår inte. Det kräver en speciell människotyp, att kunna sätta på ett leende även efter 4 timmars nattsömn, att vara alert även efter 25 timmars vakentid och att tänka säkerhetstänk även när ögonen går i kors. Annars finns det alltid någon som vill påtala något om besättningens ålder, utseende eller humör…

Det finns rötägg inom kabinkåren liksom i alla andra branscher. Det finns snygga och fula och glada och sura även inom denna kår. Men en sak jag motstrider mig å det grövsta är ordet bortskämd, för i det kan jag inte känna igen mig alls, och ingen annan av mina kollegor jag känner heller. Vi har ett jobb som många tror sig veta mycket om eftersom det skrivs mycket och alla har flugit. Men lika lite som jag känner till sjuksköterskornas villkor bara för att jag legat på sjukhus flera gånger, lika lite bör man uttala sig om våra villkor.

Du som läst min blogg länge har fått min version och mina upplevelser, men jag ska tillägga att inte heller det är hela sanningen. Det finns mycket jag INTE bloggar om, både positivt och negativt, eftersom det skulle kunna avslöja kollegors, passagerares eller chefers identiteter. Och det gör inget gott för någon.

Jag har alltid varit stolt över min vinge på rockslaget, och det kommer jag fortsätta vara.
Inte för att jag är bortskämd, utan för att jag vet ”what it takes”.