Det är inte ofta som passagerare är så flygrädda att de helt tappar kontrollen, men i helgen hände det på en flygning. Det var på en 2,5 timmes flygning, vilket såklart också var försvårande.
Medpassageraren ringde på klockan och tillkallade uppmärksamhet, och passageraren ifråga satt som en spännbåge och hyperventilerade.
Jag fick för mig att använda en ny teknik, och använde mig också av mina nyvunna kunskaper inom kognition, vilket ju var passande på nåt sätt. (Jag kommer inte här redogöra för vilka funktioner och varför, det känns i så fall som att skriva en rapport som är poänggrundande, och tentan imorgon handlar om lingvistik så jag har huvudet fullt av den terminologin…)
Jag satte mig ner, lade en hand på hennes kind och den andra höll jag om hennes tumme så hon kunde hålla hårt på samma sätt. (Att bara ”hålla handen” gör ont om man håller hårt). Sen tittade jag henne i ögonen och bara gav order:
-Titta mig i ögonen! Andas med mig!
Jag sänkte ögonlocken lite (absolut inte spärra upp ögonen, gör som katten och halvblunda eller blinka långsamt för lugnande effekt) och andades långa långsamma andetag vilka jag ville att hon skulle härma. (Annars om de hyperventilerar tappar de snart medvetandet, då får man hålla en spypåse framför näsa och mun för att återställa koldioxidbalansen).
Så fort hon tittade bort upprepade jag ”Titta mig i ögonen”.
När hon började andas lugnare sa jag ”Lägg andra handen på magen. Känn att magen rör sig när du andas! Titta mig i ögonen”.
Sen gick jag över till att berömma henne för att hon gjorde det bra. ”Jättefint. Nu har du kontrollen igen, känner du det?”
Sen började hon prata om sin rädsla, och jag bad henne berätta mer. Hon hade haft en incident samma månad för några år sen, det var turbulens och människor skrek och väskor for runt.
Jag bad henne berätta vad hon kände då och gå tillbaka in i den känslan, men sa att ”idag är det tyst och inga väskor far runt”.
Hon berättade vidare om att hon utsatte sig för flygning ofta trots att hon var så rädd.
Jag sa att det var modigt.
Jag berättade om min tandläkarrädsla, och sa att ”det är ju inte heller logiskt”, men pratade varken om trafik eller statistik, jag är inte ett dugg mottaglig för logiska argument själv när jag är rädd i väntrummet.
Sen berättade jag att jag hade flugit i 26 år, men att jag faktiskt skulle ha paus, och berättade att det faktiskt var lite skrämmande det också att ta ett sånt steg i min ålder. Hon sa:
– Men man ska känna passion för vad man gör, då blir det bra!
-Det gör jag faktiskt för flyget, sa jag, men även för studierna i kognition jag just håller på med.
Det blev ett riktigt fint samtal, hon var helt lugn och sa efter en stund att hon förstod att jag hade annat att göra och fler passagerare.
-Inga problem, vi är ju två och vi hjälps åt, jag sitter gärna här, sa jag. Och det var sant, jag tyckte det var en mycket intressant kvinna att lyssna på, hon berättade om sitt jobb och sin familj och om flygningarna.
När vi landat och hon lämnade planet gav vi varandra en stor kram och pussade varandras kinder och log mot varandra som om vi hade en hemlighet. Hon sa ”You can do it, you are brave” och hänvisade till min berättelse av vad jag skulle göra, och jag sa ”You are brave too! Hope to see you again on my next flight here”.
Det var fler som log när de såg oss, det är konstigt men leende sprider sig alltid på nåt sätt…
En sak jag tänkte på i den här historien är att för 20 år sen hade inte detta hänt, jag hade varit för ung och oerfaren. Jag är en så mycket bättre person idag som medelålders, men det är inget unikt för mig som person, det gäller de flesta. Därför är det synd om yrkets nya villkor medför att det bara är unga utan familj som ska bemanna flygplan, som det var på 50-och 60-talet, och som de är på de flesta lågprisbolag . Det är så många av mina riktigt bra kollegor som ska sluta, och jag kan ibland tycka synd om SAS som kommer mista så många fantastiskt duktiga människor.
Med ålder och erfarenhet följer en viss form av inre trygghet vad man kan göra och vad man inte kan göra, och det är ingen prestige i handlingar alls på samma sätt.
Till exempel kan jag tillåta mig att skriva ner den här historien utan att bry mig om på vilket sätt den eventuellt uppfattas, eller om någon känner sig manad att berätta om situationer ombord på flygplan de vistats på där det inte gått bra eller har funkat. För jag bryr mig inte om det fanns 10 dåliga exempel längre, jag fokuserar på det som är bra.
Och detta gick så bra.
Underbart.
Du är så himla bra! 🙂 Jag blev glad och tårögd på samma gång!