Jag har träffat dem i kyrkliga sammanhang, jag har träffat dem i träningsbranschen, men även i föredragsvärlden och nätverksföretagen. Människor som ”blivit frälsta” på ett eller annat sätt och har ett nästan euforiskt förhållande till sin nyvunna upptäckt och vill dela denna insikt med andra.
Den gemensamma nämnaren handlar om att de själv ofta sätter sig på en plätt och tittar på omvärlden som ”de ännu inte upplysta”. Det finns inget som kan få dem att rubba sin tanke och kritik bemöts med ”du förstår inte, därför är du kritisk”.
Inom nätverksföretagen heter det ”du är ändå inte tillräckligt positiv för att tillhöra vårat gäng”, och inom kyrkan ”du har ännu inte upplevt Jesus, därför tvivlar du”. Föredragshållare (detta är det mest farliga att kritisera eftersom jag möjligen kommer anklagas att kasta sten på radhus) som pratar om att tänka positivt och att välja glädje kan möta kritik med att man ännu inte förstått budskapet och därför väljer att vara negativ. ”Jag respekterar att du ännu inte lyckas vara positiv i alla lägen, du har inte nått lika långt som jag”.
Igår var jag på ett föredrag där vi skulle gradera vårt tillstånd i det nuet, mellan 0-10. Efter en överansträngning på träningen och en hälsena som ”brann” i skon, + en tand som kivas + dålig sömn natten innan värderade jag mig till en sjua.
Det skulle jag inte gjort, enligt föredragshållaren. Mental träning handlar om att värdera sig till en 10, och då är det så det blir. Och så satt man där och gnuggade sin hälsena ikapp med det dåliga samvetet att man inte lyckades vara en tia. Det berodde ju helt på mig själv förstod jag, vad jag bestämde mig för.
Men när jag tänkte över saken, så visste jag ändå att den där siffran inte betyder nåt. Jag har självinsikt, det betyder nåt. Jag var en sjua, det var gott nock. Hade jag sagt 10 hade jag ljugit. En annan dag är jag 10 och behöver inte ljuga, inte ens för mig själv.
Det är fint med tacksamhet och det är fint att klappa sig själv medhårs, eller att ”vara barmhärtig med sig själv” som någon uttryckte det. Men det är också fint att erkänna att man har dåliga dagar, att inte förtränga om man inte mår bra en dag. Att förneka smärta om man har det, och få dåligt samvete för att man inte lyckas uppnå ett ”foten-i-kläm-jajamensan”-tillstånd varenda dag är för mig ett sätt att lägga saker i en ryggsäck, bara för att den inte syns från framsidan (fasaden) finns den inte?
Nä, lätta på trycket. ”Idag har jag ont och det är synd om mig” till exempel. Skönt. Så var det sagt. Och när det är sagt behöver det inte sägas fler gånger. Men att tänka ”idag har jag ont men det säger jag inte till nån för det passar inte min image som positiv människa”, vad gör det med självkänslan?
Hjärnan är fantastisk och går absolut att påverka genom att välja positiva tankar, men om man utesluter alla de andra tror jag att kroppen måste visa på annat sätt om det gnager nånstans.
Föredragshållaren igår gav exemplet ”vem kan vara glad när det alltid ligger skor i huller om buller i hallen”, för att förklara skillnaden mellan vilka krig man ska föra och tankens inverkan. Det var ett bra exempel. Men om någon misstrivs i sitt förhållande eller på jobbet, så handlar det mer än om positiv inställning. Då handlar det om självinsikt att vilja förändra eller välja att gilla läget. Frågar man en person som är mitt uppe i den överläggningen ”vad är du idag, du är en tia eller hur, det handlar om inställning” så hindras kreativiteten som jag ser det.
Självmedvetenhet är lösenordet. Jag väljer hur jag vill vara, och var jag vill vara, men det viktiga är att det är ända in i kaklet, från hjärtat och ut och in igen. Om ryggsäcken är tung men du inte visar den för nån, så kommer den bara fortsätta fyllas på.
Om du pratar om vilken positiv människa du är men det bara är en fasad, eller hur god kristen du är men slår din fru, så är trovärdigheten förlorad. Både utåt och inåt.