Ett vänligt bemötande kan vara en belastning

Det tog emot att skriva den rubriken.
Den går emot allt jag tror på.
Ändå har jag erfarit att det är så.

Vi är igång med nästa steg i renovering av vårt 80-tals hus.
Det är ju så att hus kräver omvårdnad och underhåll om de ska behålla sitt värde, och ett hus som är drygt 30 år får sina skavanker.
Köket gjorde vi om 2010, badrummet förra året och nu är det dags för vardagsrum/matrum.
Det får ta sin tid, ekonomin sätter gränser.
En annan sak som är begränsande är tillgången på hantverkare…

Jag bokade i april.
Snällt och trevligt satte vi oss på kö, och i början av oktober satte arbetet igång.
Det är fortfarande igång, trots att det enligt beräkning skulle ta ”max 2 veckor”.

Jag fick veta av en god vän i annan hantverksbransch att det är högkonjunktur och ALLA har mycket att göra. Till och med de som annars inte är tillräckligt bra att ha gott om jobb, har det nu. ”Så OM du hittar någon som kan komma ”i morgon” ska du verkligen dra öronen åt dig” sa han.

Jag är själv uppväxt i en företagarfamilj, och förstår villkoren. När det finns jobb gäller det att jobba och lägga i ladorna för sämre tider. Det ligger inte för en småföretagare att tacka nej, det handlar snarare om att lägga på ett kol. Jag hörde ofta min pappa säga ”det är mycket nu men efter jul/påsk/semestern har jag inte så mycket inbokat”.
Så ja! Jag vet omständigheterna.

Ändå kokar jag inombords när det är jag som kund, som drabbas.
Hantverkaren kommer en halvtimme, kör igen, och kommer inte mer den dagen. Eller kommer han in, tittar sig omkring, säger att han ska hämta något och dyker upp nästa morgon. Jobbar max 3 timmar åt gången, sen måste han till nån annan kund. ”Vi har 6 jobb igång men är bara 4 personer” sa han. (Jaså, vad ska jag med den informationen till? Jag bryr mig faktiskt inte. Inte om Nisse vabbar, inte om maskinen ligger på fel ställe eller om Janne bara sovit 5 timmar. Jag är kund, inte arbetsledare eller terapeut).

Elektrikern sa i måndags i förra veckan: ”jag kommer direkt på fredag morgon”. Sen ringde han kl 10 och sa ”det blir cirka kl. 14″ och när jag skickade ett sms kl 16.30 hade han ”gått för dagen”.
(Jaha. Tack då. Trevlig helg.)

Jag har också tjuvlyssnat hur några hantverkare uttrycker sig om andra kunder, vilket gör att jag passat mig väldigt noga för att inte få smeknamnet ”gnällkärringen i Ramlösa”. Jag har ibland fått anstränga mig att vara trevlig, glad och charmig och hoppats att det blir lika med att de kommer i tid och gör jobbet med kvalitet. Som nån form av belöning liksom.
”Vi prioriterar våra trevliga kunder genom att dyka upp på utsatt tid”-typ.

I fredags ringde jag Tony med gråten i halsen (ja, jag är lite sliten just nu på grund av hård arbetsbelastning, mitt tålamodsgummiband är uttänjt) och beklagade mig. Jag hade varit uppe 06 för att vara klar när hantverkarens skulle komma 07, och jag hade väntat i 3 timmar när jag fick veta att jag skulle behöva vänta 4 till. När jag hade väntat ytterligare 2,5 och fick veta att han gått för dagen förstod jag att det där med att inte vara gapig eller krävande faktiskt bara innebar en sak: jag flyttas hela tiden ner på prio-listan.
. Det har ju ingen konsekvens och inget obehag följer, i form av utskällning, när det gäller mig så därför är jag lättast att nedprioritera.
De som skäller och hotar kommer först.
Vi som är snälla och beskedliga sist.

Funderar på om vi skulle göra likadant på flyget, hur det hade blivit.
– När går flyget till Stockholm?
– Tja du, vi ska försöka komma iväg mellan 7 och 11. Håll dig på flygplatsen så meddelar vi dig. Och hör du inget så kommer vi nog inte iväg förrän imorgon.