Började morgonen med att intervjua Nanne Grönvall för en artikel.
Var lite nervös för att jag visste att jag bara hade en chans. Hon är upptagen i repetitioner och jag hade inte kunnat ringa igen och säga ”jo det var en sak till”.
Hon var så gullig, och hjälpte mig göra mitt jobb bra. Det är fint tycker jag, med människor som respekterar varandras jobb, och vill göra möten (både IRL, på telefon eller på sociala medier) till bra möten.
På flyget hade jag ibland passagerare med kända ansikten jag kanske förväntat mig vara snorkiga, men som istället hade världens skönaste inställning. En sådan flygning var guld värd, och energin fullkomligt sprutar i luften.
Sen finns de ju dem där man kanske förväntar sig ett schysst bemötande men som är för fina för att hälsa på servicepersonalen. Och tja, vad ska man säga om dem? Trist, de lever med sig själv och har det nog inte så kul egentligen.
Sen intervjuade jag den sjungande flygvärdinnan, Gen Permert, och där kan vi snacka skön inställning! Vi hade ett långt samtal där vi konstaterade att det är inte som det borde vara, men det är upp till var och en att göra varje dag så bra som det går med de medel man har.
Det där med bitterhet är inte en attraktiv gäst, bitterhet äter upp en levande inifrån.
Det är inte alltid lätt alla dagar att stå där med ett leende, men inställningen är ändå A och O.
Gen sjunger för passagerarna, och får så mycket kramar och high fives och uppmuntrande kommentarer. Det gör hennes ibland långa dagar energifyllda, och det är hon som ser till att det sker.
Vi var överens om att det oftast är små detaljer, små saker, som gör skillnaden.
Jag har inte flugit på ett tag, men när jag pratar med henne längtar jag tillbaka.
Andra dagar pratar jag med kollegor som är utmattade och har en sömnbrist på grund av jetlag och de har inget liv utanför jobbet, de orkar inte.
Det är två sidor av samma jobb.
Men i slutändan väljer man själv. Om jag skulle komma tillbaka och känna att jag inte längre har lusten eller orken att göra det lilla extra så skulle jag förmodligen säga upp mig.
Jag vill aldrig att bitterhet ska bosätta sig i mitt hår, kan man säga.
När jag intervjuat klart och skrivit ner artiklarna och skickat in dem, så bad jag min chef Anette Jernström om tillåtelse till en kaffepaus i solen.
Hon sa ”okejdå men inte för länge”.
Flummigt, men jag tolkade det som en timme.
Så fick det bli.