Jag har inte samma uppfattning om tatueringar som de flesta i mina barns generation, där var och varannan är taggad i små, större eller jättestora permanenta konstverk.
Även själva konsten är som annan konst, en bedömningsfråga. Mina argument att INTE tatuera sig är:
1) Hälsoskäl. Färgen kan påverka inre organ och kan vara cancerogen.
2) Estetiska skäl. Många arbetsplatser och även andra kulturer, förbjuder synliga tatueringar vilket stänger dörrar. Om man nu vill jobba utomlands i världens drömyrke (säg reseledare stationerad på en karibisk ö) och arbetsgivaren säger nej för att denne inte accepterar tatueringar, och någon står där med ett käckt citat på halsen…trist sätt att bli nobbad på. Även om hen ”inte fattat och diskriminerar”.
3) Tatueringar går i modecykler som allt annat. Igelkottsfrisyren på 80-talet var snygg. Då. Men håret växte ut igen. En Tribe-tatuering i svanken var också snyggt, tyckte några. Eller taggtråd runt överarmen. Att ta bort en tatuering blir i stort sett aldrig bra, det blir alltid fula ärr. Och lidande.
Här hemma har vi också haft diskussionerna, jag är tydlig med vad jag tycker och varför, för att lämna min sida av saken. Vilket jag givetvis gör av kärlek. Jag vill inte att de ska ångra sig. Och jag vill att de ska erfara själv hur deras eget tyckande går i cykler, och inte bara följa strömmen och göra exakt som alla andra.
Igår träffade jag en kompis som har en son som är 23 och jobbar utomlands. Utan tatueringar, än så länge. Men han funderade starkt på att göra en och meddelade sin mamma via Messenger.
Hon, som har samma uppfattning som jag, började argumentera med honom om nackdelarna och drog ”tänk-på-att”-listan. Bredvid satt pappan och fyllde på med de argument han hade, och diskussionen blev lång. Till slut kände pappan stor frustration och sa:
– Skriv till honom att om han gör det ska jag minsann tatuera in en (manligt könsorgan, tre bokstäver) i pannan!!!
Mamman skrev vad pappan sagt.
Det var tyst en liten stund från sonen, sen fick de till svar: ”Men, är inte det värst för pappa?”
Jag skrattade så jag fick kramp i magen, av igenkänning.
Jo, pappan är egenföretagare, och jag kan liksom se honom komma ut till kunder med detta könsorgan i pannan och höra hans förklaring:
-Jo, alltså, min son har tatuerat sig och då gjorde jag också det…
Och igenkänningen består i att inte riktigt fatta att våra barn är vuxna. De är inte 12 längre då de tycker att föräldrar är pinsamma.
Jag hade troligen kunnat kasta ur mig exakt detsamma som ett sista halmstrå, nu när de är myndiga och ingenting går att förbjuda längre;)
(bild: Facebook)