Det är en förmån vill jag lova, att få lära känna människor såhär i vuxen ålder som är så genuina och äkta.
Hela upplägget att gå kurs för att bli diplomerad coach innebär såklart att vi har en minsta gemensam nämnare i önskan att utveckla talangen att kunna lyssna fokuserat och ställa frågor som får vår samtalspartner eller klient att ta sig framåt i någon form av process.
Men kanske hade jag inte räknat med att jag själv skulle få så många nya insikter om vem jag är, vilka värderingar jag har och vilka styrkor jag kan använda. Jag står ju i ett vägskäl i livet där jag behöver ha koll på vart jag är på väg och vad som är viktigt på riktigt. Och på kursen är jag inte ensam om den erfarenheten heller.
Kurskamraterna på http://www.coachcompanion.se är helt fantastiska, med sina kluriga och intressanta frågor har jag varit tvungen att stå till svars och istället för att hamna i ”tankerondellen” har jag tänkt på nytt sätt. Tagit en annan fil, kört av på en utfart som lett till en annan okänd vägsträcka. Ibland omtumlande, ibland bara total njutning.
Jag kan inte annat än att rekommendera detta, vare sig önskan är att jobba professionellt eller bara investera i sig själv.
Varför?
Därför att livet är inte så vidare långt.
Att leva det fullt ut och inte låta icke-konstruktiva tankar ha kommandot över vad som går, hur man bör, vad man gör och vad man ska … det är slöseri med tid.
Det känns också som ett stort förtroende att få del av någon annans innersta. Händelser som hänt för längesen som legat gömda länge och som kan vara förklaringen till varför man som vuxen väljer som man gör. Eller valen/dilemman/dikeskörningar som också kan vara ett hinder för att komma vidare. Coachen är det där stabila bollplanket som har tiden att lyssna och utmana och kanske till och med provocera för att ta fram den inre potentialen. Svaren som klienten så gott som alltid hittar inom sig.
Ett väldigt starkt moment var ”Love Bombing”, där vi alla fick sitta i heta stolen. Utan att svara skulle vi bara ta emot kurskamraternas positiva omdömen.
Jag har aldrig varit med om nåt sånt förr.
Jag var först inte alls bekväm, jag tänkte att folk fejkade sina positiva ord bara för att, liksom.
Jag var sist ut, och insåg på vägen att jag kanske hade fel. Själv hade jag ju inte alls svårt att hitta massor av fina och ärliga saker att säga till mina kurskamrater, inte det minsta påhittat alls. Kanske, kanske fanns det substans i något av vad de sa till mig?
Den insikten fick tårarna att trilla. Kändes dumt, men det gick inte att hålla emot.
Vi fick också råd på vägen, vad vi eventuellt skulle kunna ha som utmaning och tänka på. Också det var sagt av hjärtat, av välvillighet.
De hade absolut rätt, jag visste redan vad som är min utmaning men att de kunde se det efter så pass få tillfällen vi umgåtts var coolt.
Alla är inte intresserade av, eller har tid för, personlig utveckling.
Personligen tycker jag det är en av de bästa investeringar man kan göra.
Klart Ledarskap-, UGL- och Coachutbildningen har alla gemensamt att de har fått mig att konfrontera mig själv.
Tittat mig i spegeln och omvärderat vissa gamla sanningar.
Och den största insikten kanske är att jag aldrig nånsin kommer bli fullärd.
Ju mer jag lär, ju mer förstår jag vad jag inte kan…
