http://www.dn.se/nyheter/sverige/asa-beckman-plotsligt-har-alla-ratt-att-hava-ur-sig-vad-som-helst/
Jag är ny journalist, men har skrivit i många år. Förr var jag politiskt engagerad, det är jag inte längre, men intresset av politik finns kvar även om det inte är partibundet.
När man kombinerar intressena journalistik och politik kan det vara svårt att skilja på äpplen och päron. Att urskilja vinkeln i texter från till exempel hur den är skriven, eller när och var texten är publicerad.
Till exempel var det intressant att det tog 6 dagar innan svenska seriösa medier rapporterade om Köln och hur det rapporterades när det väl gjorde det. Min egen teori är att det handlar om grupptryck och rädsla, att det är så lätt att det blir missuppfattningar och fel så snart retoriken på något sätt kan kopplas ihop med främlingsfientliga rapporteringar. Någon skulle vara först, och sen följde ett pärlband av analyser och ställningstagande om krav om exempelvis utbildning om jämställdhet.
Skulle vi jämföra texter som publiceras idag med texter från ett år sen skulle vi se en markant skillnad, det var ingen som nämnde ordet ”volym” eller ”gränskontroll” då. Så normen ändras och det kanske är naturligt, samhället förändras ju också. Liksom tyckandet. När verkligheten ser annorlunda ut ändras också åsiktsunderlaget.
Vi tar ett exempel.
Uttrycket ”alla människors lika värde” liksom uttrycket ”sunt förnuft”- är behäftat med individuella tolkningar. Jag funderade själv på en sak angående människovärdet, som är inlärt med modersmjölken. Hur ställer jag mig själv till människor som INTE tycker att alla människor har lika värde? Har de samma människovärde själv? Om någon kan tänka sig att döda kvinnor, barn och oskyldiga för att de har fel tro, kön eller bara av anledningen att de tycker andra är mindre värda-har de samma existensberättigande och människovärde då? Filosofiska tankar håller igång hjärnan.
Texten i länken är också den intressant. Innehållet är intressant och tankeväckande, men också journalistiken.
Skribenten skriver: ” Det gäller inte bara på tunnelbanan en förmiddag i januari utan på alla nivåer i samhället. Det ökade hatet mot judar. Det ökade hatet mot muslimer. Glåpord mot dem som ser ut att ha rötter i andra länder, trakasserier mot tiggande romer, attacker mot ensamkommande flyktingbarn.”
Det finns nämligen en tendens till, just nu aktuell, till exempel i Köln. Och det är inte bara i Köln.
När jag läser texten får jag intrycket att problematiken är ensidig och polariserad. Om alla nivåer i samhället ska få exempel så ska tjejerna som kallas sharmutta också vara med. I texten handlar problemet att säga vad som helst uteslutande om hat mot judar, muslimer, tiggare och flyktingbarn. I verkligheten är problemet att slänga ur sig vad som helst inte uteslutande förbehållet trångsynta svennar.
Jag saknar journalism och politik för oss i den största gruppen i samhället. Vi som kan säga ”å ena sidan, å andra sidan”. Jag hittar inte hem i antingen/eller politiken/journalistiken.
Den som skriver om alla människors lika värde och medmänsklighet får på huvudet av troll och främlingsfientliga. Den som skriver kritiskt eller ifrågasättande får på huvudet av ”de goda” som med höjda pekfingrar pratar om att fiska i bruna vatten.
Hur ska samhället kunna utvecklas och planeras om inte också man pratar om hur det ska gå till? Är det ett problem att vi får ett stort överskott av män i Sverige? Påverkar det samhället? Hur? Påverkar det samhället att många behöver mycket vård för att de lider av trauman? Hur hjälper vi bäst, hur förbereder vi svenska sjukvården att jobba med människor som varit med om saker vi inte ens sett i de värsta dataspelen?
Behöver vi alls diskutera det här, eller ska vi ta varandra i händerna och sjunga Kumba-ya? Eller bara fortsätta städa våra förråd och lämna en kasse kläder till Röda Korset och hoppas att allt löser sig?
Högt patos och högt logos i kombination, är det bara en önskedröm?