Det är ett år sen ”den hemska söndagen”.
Det var en helt overklig flygning vi gjorde, vi landade i Hamburg (om jag minns rätt) men visste inte om vi skulle komma hem igen iklädda uniform. Allt verkade hänga på en skör tråd och jag tänkte att det åtminstone var tur att jag inte satt i Tokyo om det nu inte gått vägen. Trots att piloterna intygade att alla plan skulle flygas till hemmabas även om det skulle bli konkurs fanns tankarna på tåg eller privat köp av flygbiljett med annat bolag. Gustafsson själv hade ju i TV darrat på manschetten när han fick frågan om han själv skulle köpa en biljett med SAS och svarade att ”det var upp till var och en att bedöma”.
Jag fick kaffet i fel hals när jag hörde det, kommer jag ihåg. Jag skrek rakt ut ”VAA???”.
Jag bestämde mig för att ansöka om tjänstledighet kort efter. Ta kommandot över mitt liv. Ogillar man läget måste man förändra läget.
Det har snart gått sen månader sen jag hade på den blå uniformen senast. Ofta, ofta, av både kollegor jag möter och vänner och bekanta, får jag frågan: -Saknar du flyget?
Svaret är ja. Ja, jag saknar flyget. Jag saknar SAS.
Men så sa en kollega som fortfarande flyger: -Men vet du, det gör jag också. Jag saknar också mitt SAS.
Tiderna har förändrats, och det kommer inte vara samma bolag jag kommer tillbaka till. Många kommer ha slutat och många nya kommer ha börjat när jag kommer tillbaka.
Men än så länge njuter jag i fulla drag av det jag upplever här och nu. Det är så fantastiskt roligt, och jag fortsätter med fördjupning nästa termin. Jag är på det viset tacksam, av privata skäl, för allt som hänt. Hade jag inte fått diskbråck och om SAS inte hade haft kris hade jag fortfarande flugit och varit nöjd med det, men då hade jag inte fått uppleva alla det härliga jag fått lära mig genom att studera.
Livets vägar är inte alltid förutsägbara.