Speciellt vid storhelger har många ensamåkande barn som har sina föräldrar i olika delar av världen.
Häromdagen ett syskonpar, där lillasyskonet grät förtvivlat när vi stängt dörren, och jag satte mig att försöka prata med henne, men vi hade inget gemensamt språk. Storasyskonet kunde en del engelska och hon förklarade att hon inte vill åka från den part hon just skulle lämna.
Igår hade vi en annan liten krabat, runt 8 år skulle jag gissa som rest långt redan innan han kom ombord till oss för sista sträckan. Han berättade för min kollega att han varit och hälsat på sin pappa i USA över julen, och nu skulle hem till sin mamma, och inte skulle se sin pappa igen förrän i mars men kanske inte det blev förrän i juni. Han sa också att de två första nätterna var jobbigast att komma hem, då saknade han sin pappa så mycket så han kunde inte sova.
Det är hjärtskärande på nåt sätt att höra barnens levnadsöde, och vi har dem ombord och ser alla känsloyttringarna. En del verkar vara oberörda när de kommer, de har kanske inte velat oroa sin förälder med att vara ledsna, men när de väl sätter sig ner ensamma kommer tårarna.
Sen är det ju tur att det finns flyg som kan underlätta för mötena…
Jag är glad att jag slapp vara skilsmässobarn och behöva flytta varannan vecka eller åka land och rike runt för att träffa mina föräldrar. Det är säkert något de drabbade vänjer sig vid, och hittar fördelar i, men jag tror inte jag hade lockats att ha ett resande jobb och packa väskan konstant om jag alltid gjort det som barn. Men det vet man ju aldrig, man känner ju bara till situationen precis som den varit och är, allt annat är hypotetiskt. Och dessutom försvarar man alltid den egna situationen och det egna valet och tycker att det såklart är det bästa. Hela livet sätter man sig själv i centrum och världen cirkulerar, inte tvärtom.