Jag smög in och satte mig på bakersta bänkraden i kyrkan, och började dagen med att titta på skolans luciafirande.
Det hördes ett sorl bland alla tärnor som kläddes i kransar, stjärngossar som letade strutar och påföljande skratt när de provade dem, och tassande fötter av de små tomtenissarna från miniorerna. Elektriska handljus och glitter varvades med levande, och redan vid uppställningen kunde man se att om inte de levande ljusen sänktes ner till brösthöjd skulle syret kring tärnorna snart vara bristvara med svimning som följd. Precis som vid alla luciafiranden genom historien.
In genom dörren slank en äldre man med haltande gång och långt skägg, hade han haft röda kläder hade jag bergis trott att det var tomtefar själv. Nu såg jag att det istället var en man med plastpåsar i handen som såg frusen ut, och han gick bort till en av sidbänkarna, och där lade han sig. Han hade troligen tillbringat natten utomhus i blåsten och kylan och kyrkan blev en viloplats under åtminstone några timmar.
Tänkte på honom under luciafirandet. Tittade på alla stolta mammor och pappor, och tittade på alla förväntansfulla och lite nervösa barn. Lyssnade på texterna om julen och ljusen och Jesus och stjärnan, och tänkte på mannen som vilade några bänkrader bort. Undrade om han sov eller om han reflekterade extra mycket över livet just i den här situationen. Kanske tänkte han på sina egna barn, eller sin egen barndom, och kanske tänkte han att när han var barn och gick lucia var det inte den här framtiden han föreställt sig.
”Sankta Lucia” tonade ut, och vardagen med julförberedelserna och planeringen för helgen tar vid.
För några av oss.
Detta är en anledning till att jag tycker jul är pekka. Alla hysteriska människor som köper och köper, äter och äter, andra som inte har råd (kan i och sig vara självförvållat – ser man Lyxfällan så finns det ju en och annan ovarsam människa …), barn som far illa – nä, jul är inget annat än en transportsträcka som man måste genomlida tills året är slut så att man kan börja på ny kula sedan.