I morse vaknade vi till hällregn och pratade om hur vi skulle tillbringa en regnig semesterdag på bästa sätt.
”SPA-behandling” sa vi i mun på varandra, och bokade tid.
Det finns stunder man inte vill springa på nån man känner.
Typ efter en ansiktsbehandling.
Håret bär rester av oljiga ansiktsprodukter och luggen som legat under hårband står upp i en intressant frisyr (som kan ha varit populär bland punkare i tidigt 80-tal, men är det definitivt inte 2016 på en 51-årig kvinna).
Just utkommen från behandlingsrummet passerade vi en konferens. Utanför fanns roll ups med talarnas ansikten, och Tony hann säga ”Kolla Janne Carlzon är här” när någon hejade på oss och sa ”Men tjena!!!”. En träningskompis dök upp, och precis efter honom kom Janne. Vår kompis stannade Janne och sa” Här är hon ju, hon jag berättade för dig om, Experienced but still sparkling!”. (Vi har skyltar till uniformen med olika texter varav den är en).
Jag blev lite sådär stum som man kan bli när man träffar nån som man beundrar mycket och fick inte fram mer än ett ”hejsan, ja, jag jobbar alltså på SAS…”. (gud så töntigt)
Janne log pliktskyldigt och vi pratade en stund med vår kompis innan vi gick mot bilen.
– Där är han, sa Tony. Ska vi fråga om vi får ta en bild på honom och dej?
– Äsch, nä, jag vill inte störa…
– Jag frågar, sa Tony.
Och Janne ställde upp.
– Ja alltså, du har inspirerat mig i 30 år, fick jag fram. (gud så töntigt 2). Jag gjorde förresten ett skolarbete om din bok precis. Jag fick VG. (gud så töntigt 3)
Well.
Han träffar säkert massor av människor och kommer snabbt glömma kvinnan som tryckte sin oljiga kind mot hans i ett fånigt leende.
Min fåfänga sida hade såklart önskat att vi träffats ombord en dag, jag snyggt sminkad, i uniform och med en något proffsigare framtoning.
Å andra sidan, om vi gör det nån gång kommer han inte veta att vi träffats en gång tidigare;)
