Det här med ryggen har varit och är en nyttig livserfarenhet. Det jag lärt mig på dessa veckor, som i ett perspektiv trots allt inte är så lång tid, kommer jag troligen ha nytta av att veta om mig själv även i framtiden.
Jag har fortfarande ont, men är väldigt motiverad att komma tillbaka till det vanliga, och på den vägen har jag besökt personer som normalt jobbar med den här typen av problem: läkare, kiropraktor, sjukgymnast och massör. Av dem har jag fått verktygen, men jag får använda dem själv.
Ungefär som att en snickare överräcker en hammare men ber en slå i spik själv. De är inte Gud eller mirakelmänniskor, men de sitter på en kunskap och ett hantverk som de delar med sig av.
(Var hos en kollega igår på massage och ”healing”, det bästa ordet för hennes hantverk. En sjuksköterska som arbetar som flygvärdinna och som på fritiden behandlar smärtpatienter med massage, akupunktur, zonterapi och stretching. Fantastiskt)
Det är en av sakerna jag lärt, man kan inte vara ett ”offer”, utan man måste ta kommandot själv och göra övningarna, ta sig i kragen fast det gör ont och ta reda på var hjälp kan finnas. Hade jag nöjt mig med vårdcentralens läkares besked att ta piller och på frågan hur länge få svaret ”det finns folk som tar det hela livet”, så hade nästa steg i processen varit given.
Depression.
Sjukgymnasten bekräftade nämligen vad jag kommenterade som ”det sätter sig på huvudet”. Hon berättade att i stort sett alla patienter som har smärta blir deprimerade i varierad grad, och att de flesta långtidssjukskrivna får utskrivet antidepressiva.
Därför har regeringen rätt i att ha ändrat sjuksystemet, även om det verkar finnas alltför många exempel på där f-kassa/läkare gör felbedömning. I alla fall om man läser tidningarna. Å andra sidan skriver inte den som varit långtidssjuk och ätit antidepressiva till Expressen, och ber dem göra artiklar om när de kommit tillbaka till jobbet. Det har inte nyhetsvärdet, som den som är felbedömd och ska till jobbet med långt framskriden cancer.
Men den som har mitt problem, (ryggont) och som äter Dikoflenak hela livet sittandes i soffan med ett huvud som bara kan koncentrera sig på smärtan, den som inte har egen kraft att ta hjälp av andra, den behöver stöd att ta sig vidare i vårdapparaten- där borde kraften från f-kassan vara starkare, och rekommendera alternativa metoder o eget arbete med tillfrisknandet. Och de som verkligen inte kunde komma tillbaka kunde få vara ifred och få hjälp till att leva ett bra liv trots sin sjukdom.
En annan sak jag lärt är min attityd till sjukskrivningen. Det stressar mig otroligt. Först igår kunde jag sätta ord på varför.
Kan man så ska man, är min paroll när det gäller arbete. Nu kan jag inte utföra mitt vanliga jobb, och är sjukskriven. Men då kan jag kanske göra något annat jobb? Fanns inget annat jobb på kontoret till mig, alltså är jag hemma. Då kanske det finns något jobb hemma jag kan utföra? Nej, det mesta inkluderar ryggen, till och med sitta och skriva gör ont, sitta går bara max en halvtimme åt gången. Städa? Går inte, det gör ont. Sortera garderbober? Går inte, för mycket vridningar och böjningar.
Återstår att sitta i soffan med en kudde under ryggen och lata mig.
Men ”lata sig” (någon kallar det helt enkelt vila…) kan man belöna sig med EFTER prestation, och jag har inte presterat. Jag har således inte förtjänat att sitta ner och då stressar det mig.
Kan vara en effekt av Luther och Jante, av kvinnlig tradition eller gener från uppväxten. Kvittar vilket, jag kunde sätta fingret på något som jag möjligen kan ändra på. Och har lärt känna mig själv lite bättre.
Slår vad om att jag inte är ensam i världen över denna upptäckt, och tar gärna emot feedback och kommentarer på hur du upplever vad jag just skrivit. Har du liknande erfarenhet?