Sitter med studentlitteraturen runt mig och ett kollegieblock vid sidan. Läsglasögonen på näsan vittnar om att jag är medelålders och texten i boken tar emellanåt tid att förstå eftersom tankarna hela tiden flackar till annat.
Som gårdagen. Som morgondagen. Som praktiska detaljer som ”vad ska vi äta idag”.
Så fylls jag plötsligt av en tacksamhet.
Tony, barnen som inte är barn längre.
Båda barnen sov hemma i natt, det är ovanligt.
Märker hur jag njuter av den tanken, att hela familjen- ett samhälles minsta gemensamma nämnare- är samlad.
Förr när de var små, så självklart.
Nu en ny tid och ett nytt förhållningssätt.
Inga gummistövlar, allvädersoveraller, utflykter med skolan med pannkakor och varm choklad i termos.
Den gamla oron handlade om skoltillvaron, den nya om överfall och våldtäktsdroger. Och och och.
Jag tittar på våra avkommor och känner en klassisk stolthet.
En sån som föräldrar känt i alla tider när de tänker på sina barn.
Vad fina de är.
Tänk vilken tur jag haft som har kärleksbarn.
Den äldste är anställd av försvarsmakten och går befälsutbildning.
Han är så nöjd med sitt val. Han berättar om veckorna med marscher, kollegor och livet som soldat. Varför försvaret är viktigt, kanske viktigare än nånsin i den livstid vi känner.
Den yngsta går i gymnasiet och har flera extrajobb. I butik, på EF där hon bland annat intervjuar kandidater som vill bli utbytesstudenter, och på restaurang.
På frågan ”hur var det på jobbet” är så gott som alltid svaret: ”JÄTTEKUL!!!”
Attitude is everything.
Idag är det söndag, alla har vilodag utom möjligen jag som måste skriva en artikel och plugga lite till.
De flyktiga tankarna har jag nu fått ner på pränt.
Bästa sättet att återgå till annat fokus.