Jag har varit gift med Tony i tjugoenochtyve år. Jättelänge.
Igår var vi på bröllop, och det känns inte alls som att det var längesen vi själva stod där och svarade ja på frågan om vi ville älska varandra i nöd och lust.
Vi har haft en del nöd de här 21 åren, men betydligt mer lust. Och Tony överraskar mig fortfarande med sina galna upptåg.
Som vid bröllopsmiddagen.
Vi kände inte så många av gästerna, och vid vårt bord satt en lite äldre generation som inte var riktigt lika pratglada som vi.
Efter det obligatoriska socialpratet hör jag Tonys röst över bordet:
– Anette! Anette! Vet du, min bordsdam Inger här (pekar på Inger med tummen) röstar på Alliansen, hon är inte sosse som vi!
Som tur var hade jag ingen dryck i munnen, då hade jag definitivt skvätt ner min bordsherre.
När Tony visslar på avgång till bus-tåget har jag svårt att inte hoppa på.
Men eftersom ingen annan verkade förstå vad som var så roligt och vi riskerade dålig stämning, så återgick jag till socialpratet istället:
– Vilken fantastiskt god mat, är det anis i marinaden tro? Jaha, vilken ras är det på er hund?
Undrar vad som hänt om jag istället gett förslaget att gå laget runt och berätta vilket parti vi röstade på i förra valet 😉
”Blir det för mycket med hatt, Anette?”
– Hm. Det blir det nog ja.
Fråga inte. Vet inte. Detta var dessutom innan middagen och intag av alkohol.
Bruden
Obligatorisk selfie
Kärlek.
Fint.
Brudgummen höll tal för sin fru, och jag kan ärligt säga att det är det absolut bästa tal jag nånsin hört.