Kom hem efter ett ärende, och inne vid ytterdörren satt en liten sjuk kanin och kurade. Båda ögonen var igenmurade och den tog skydd inne vid husväggen bakom krukan och lyktan.
Jag förstår att man inte kan skjuta en kanin mot huset, och jag förstår att jag inte kan fånga den och ta den till veterinär (det traumat skulle dessutom vara för stort för den) så jag ringde kommunjägaren.
Den ska inte lida, och hade den kommit ut på fältet i närheten hade den snabbt blivit attackerad av katter, hundar eller andra rovdjur och kanske mer skadad.
Det var nog inte jägaren själv som var här, men han fångade den med en håv och lade den i en sopsäck. Den var förtvivlad, men jag hoppas och ber att de behandlar den fint fram tills den ska avlivas.
Allra helst hade jag sett att han tog den i bakbenen och slog den mot trädet så den dog omedelbart, istället för detta mer utdragna lidande, men det hade ju inte gått för då hade möjligen någon sett det och skrivit insändare om barbaren.
Jag har kanske ett lite annorlunda förhållande till djur än gemene djurvän, men jag är uppväxt mycket hos mormor och morfar som drev lantbruk. De behandlade sina djur så bra, de hade ett bra liv fram tills de blev mat. Morfar slaktade själv hönsen genom att hugga huvudet av dem på morgonen innan de vaknade, och de visste ingenting mer än ett gott liv och sen var de döda. Jag hjälpte mormor med att plocka fjädrarna och sen ta ur den och frysa in.
Idag vet jag, och föraktar, det sätt vi håller djur i fabriker. Jag borde inte äta kött, och om ifall skulle jag egentligen bara äta från gårdsbutiker med egna slakterier, men det gör jag ju inte. Jag dövar samvetet genom att förtränga tanken på det.
Det här lilla djuret hoppas jag i detta nu har kommit till kaninhimlen och mår bra och kan se igen. Lille vännen.