Att dansa bugg (eller tango, om man föredrar det)
Jag och min man Tony gick på buggkurs för några år sen.
Inom dans, fick vi veta, fanns det speciella regler att förhålla sig till. Instruktören berättade till exempel att det är mannen som för. (Ingen jämställdhet där inte.)
Min man fick veta att han skulle börja med vänster fot fram, jag skulle börja med höger fot fram. Och sedan visade instruktören fler steg som sattes ihop till olika turer.
Det gick jättebra. Jag försökte visserligen mig på att föra lite då och då (jag är en modern kvinna som vet hur en slipsten ska dras) men se, då gnällde min man. Och instruktören. ”Anette, reglerna för dans är att MANNEN för. Så ÄR det bara”.
Min man å andra sidan, hade ibland problem med takten och tog stegen för långsamt. Det var jättesvårt att få det att se bra ut när han dansade sådär konstigt. Andra gången hörde jag instruktören säga: ”Tony, vänster fot! VÄNSTER fot!! Inte den vänsterfoten, den andra vänsterfoten!!!!”.
Efterhand som vi lärde oss dansa fick vi också det som kallas ”tyst kunskap” om varandra. Det vill säga, när jag dansat med Tony en termin så visste jag vilka turer han gillar. Han brukar börja med svängen under armen och sen tar han karusellen. Ingen har sagt att han ska göra så, men i den högre kontexten (det som inte står nånstans men man vet när man erfarit det) så vet jag att det är så. Det som med en annan metafor brukar kallas ”läsa mellan raderna”.
Mycket i livet är som dans. Vi föds in i en värld som redan är förtolkad av andra. Vi lär oss hur det är.
Ibland ifrågasätter vi reglerna, prövar om vi kanske inte har kommit på ett ännu bättre sätt att ”dansa på”. Kanske flyter det bättre om kvinnan börjar på vänster och mannen höger?
Ja, kanske. Prova och se. Ibland går man i gamla hjulspår och dansar i för trånga dans-skor men märker inte det för ”så har det alltid varit”. Andra gånger visar det sig att det nya sätt man tror man kommit på redan övergivits flera gånger eftersom det helt enkelt inte är lika funktionellt.
Problemet kan vara att om vi, i vårt äktenskap, demokratiskt bestämt oss för att dansa ihop, har bestämt att följa dansreglerna i bugg, börja på 1 i takten men så säger partnern plötsligt ”Äsch, jag vill nog inte dansa ändå. I alla fall inte med dig. Och inte bugg. Vill du dansa vals? Inte? Antingen dansar du vals med mig annars dansar vi inte alls!” .
Då får man bestämma sig om man kan tänka sig att dansa vals, om man vill gå på dans över huvud taget, om man vill byta partner eller gå på äktenskapsrådgivning eftersom det är obalans i äktenskapet.
Dans är svårt. Båda måste vilja. Och båda måste dansa samma dans för att det ska funka.
”It takes two to tango” som man säger.
Eller bugga för all del.
(detta handlar då inte alls om mitt äktenskap eller en mänsklig relation. för tydlighets skull. det är en metafor för något annat, men kan möjligen användas till andra situationer än den jag tänker på)