Träffade just en bekant.
När man träffar bekantskaper brukar man säga några artighetsfraser och socialpratar lite lätt, och det är något som ingår i den sociala kompetensen för att det ska bli lite trevligt helt enkelt.
Det finns barn som är hopplöst dåliga på det, förmodligen för att de aldrig lärt det (om jag står i flygplansdörren och säger ”Hej!” så glor de tillbaka som om jag var Hulken eller bara nonchalerar mig totalt som jag är osynlig, fast det gör vissa vuxna också. Och våga inte försvara det beteendet, tack, det finns ingen flygrädsla eller självupptagenhet som är så betydelsefull att man inte kan säga ”Hej!” tillbaka) men det finns också ungdomar och vuxna som borde ha lärt det för längesen men som ändå inte kan.
Idag hände följande:
Jag: Men hej!!! Hur är det med dig?
Hen: Bra.
(Och jag mår också bra om du undrar. Nähä., det gjorde du inte nej)
Jag: Är allt bra med XXX?
Hen: Ja.
(Och allt är också bra med XXX som tillhör min familj, om du undrar. Nähä, det gjorde du inte nej)
Jag: Hälsa hem!!!
Hen: Ja.
(Och jag kan också hälsa om du vill? Eller du bryr dig inte, nej?)
I ärlighetens namn handlar inte social kompetens om en varm och innerlig önskan om att veta hur alla mår, hur alla i familjen mår eller att veta personens sjukdomsstatistik eller resultat på senaste provet. Liksom ”How are you” som hälsningsfras i Amerika inte heller betyder att man vill ha något uttömmande svar. Social kompetens handlar om att kallprata av sociala skäl för att skapa ett bra klimat, för att ibland hitta en minsta gemensamma nämnare, för att det inte ska vara tyst.
Social kompetens är inte svårt om man lär sig grunderna, men förvånansvärt många saknar gåvan fullständigt. Tyvärr. Livet blir roligare om man kan lite om detta viktiga ämne.