Jag skrev en handskriven bok med barnens citat när de när var små. En sån bok som också är beskriven i Emil i Lönneberga, som Emils mamma skrev på kvällarna.
Jag har inte skrivit i den på länge av förklarliga skäl, men läser den då och då och tänker tillbaka på vilken go tid det var när varje dag var ett äventyr att utforska och hur de testade sina kunskaper, ord och inte minst fula ord på oss föräldrar. Som ibland inte kunde hålla oss för skratt trots att man egentligen borde skällt lite.
Som när min son hade ritat en teckning och visade mig.
-Vad är det? undrade jag. (Man ska inte fråga sånt, det är ett generalfel vet jag nu. Men frågan kom naturligt på nåt sätt)
-Det är en naken tjej, sa han.
*gulp*
-Jaha…
-Ja, ser du inte det? Jag fick till och med till den där lilla grejen mellan benen! sa han.
Har jobbat idag och kopplar av en stund vid Facebook och brister ut i ett gapskratt över min nästkusins berättelse om sin lille son, som jag måste citera:
”Inne i en klädbutik med mkt folk… Han går fram till en skyltdocka m klänning… Lyfter upp den och säger väldigt högt;
– Shit vilken snygg snippa hon har mamma!!! Den va verkligen fin. Kom och kolla!!!
Vi gick ut ganska fort…;)”
(Emil i Lönneberga blev kommunalråd när han blev vuxen. Den lille humoristen kommer säkert gå samma väg:)
Ha, ha, ha!! Det här var roligt!!!