Har just kommit hem efter en tre-dagars-slinga där jag gått som SCC (purser) hela slingan.
Jag gillar det, har alltid gillat att få sätta stämning och stå där framme i dörren och hälsa.
Första dagen hände något riktigt kul.
En passagerare kom ombord sist av alla, och hade svårt att ta djupa andetag. Han kände stor rädsla för att flyga, och jag går igång på såna lite speciella uppgifter.
Uppgiften och målet var att han skulle känna ”men det här var ju faktiskt okej” när han steg av.
Han undrade också om det fanns en chans att han fick flytta fram till första raden just innan landning (han satt ett par rader ner i samma klass) och jag sa att det såklart gick bra. Han var rädd att få klaustrofobi om han blev instängd i mittgången när alla skulle av.
Jag satte mig ner hos passagerarna på första raden, och förklarade lågmält situationen och undrade om de kunde ta sig an mannen i landningen. De var mer än välvilliga. De lovade göra allt för att han skulle må bra även sista delen av resan.
När jag spände fast mig inför landningen hörde jag glada skratt från första raden. En svensk, en dansk, en norrman.
Jag blev varm i hela hjärtat.
Jag sträckte upp handen för en High Five när han gick av.
Han besvarade den direkt.