Jag läste tidigare en kurs som hette Coachande Ledarskap på Kristianstad Högskola och blev fascinerad över vilken kraft de där egentligen enkla frågorna hade på ett samtal.
Vi övade och övade och trots att det inte alls var lätt så blev det tydligare för varje träff vilken skillnad det var på att ställa öppna nyfikna frågor mot att ge färdiga svar och lösningar på andras problemställningar.
Att vara lösningsfokuserad och/eller som jag, som varit mentor till flera gymnasielever- det är inget fel i det och ett sätt att vara. Men att coacha är inte att komma med färdiga lösningar. Om vi tar att lära sig cykla som exempel, så skulle en psykolog kanske undra ”hur känns det nu när du ska lära dig cykla, är du rädd?”.
En mentor skulle säga: ”Såhär gjorde jag när jag lärde mig cykla, jag satte vänster fot på pedalen…”.
En lärare skulle möjligen säga: ”Slå upp sidan 14 i boken, läs om cykelns delar och steg för steg hur du lär dig cykla”.
En coach säger: ”Ok, du vill lära dig cykla. Hur har du tänkt ta dig an den uppgiften?”
På Högskolan hade vi en studiebok som hette ”Coachande ledarskap i praktiken” av Christina Lagnelius, med en propeller på framsidan. Denna propeller är också symbolen för den modell hon skapat som kallas just Propellermodellen.
Denna symbol såg jag sen i en annons på nätet, och det visade sig att författarens företag Coach Companion hade kursstart i Malmö dagarna efter, och jag bestämde mig för att hoppa på.
Jag har ingen aning vad det ska leda till, om jag ska jobba med att coacha privatpersoner, gå vidare och bli certifierad, kanske gå vidareutbildning i att coacha grupper och/eller ledare. Men jag vet att jag redan nu fått en massa egna insikter om vem jag är och vad jag kan. (Och inte kan, såklart).
Det är omvälvande, och i gruppen finns flera i samma situation som jag, som avslutat en karriär och söker någon annan. Härliga kurskamrater som precis som jag har ett stort engagemang att lära sig nya saker. Jag har fått så bra coachning av dem, trots att vi är nybörjare finns det verktyg som gör det lätt att prata och tänka ut lösningar själv.
Jag har tre obligatoriska övningsklienter som är införstådda med att de är försökskaniner, och jag har själv en mentorscoach som jag diskuterar verktygen med men också mina egna hang-ups. Vi pratar på telefon, det funkar utmärkt. När man inte ser varandra i ögonen och ser mimik och kroppsspråk är naturligtvis röstläge och ordval extra viktigt, men det handlar om att ha fullt fokus och vara så tydlig som det går i uttryckssättet.
Ibland blir jag omruskad och tvingas tänka efter när jag får frågor jag inte ställt till mig själv 100 gånger. Och skulle jag få en sådan fråga och svarar per reflex, så ställer hon om frågan och jag tvingas fundera på om det jag säger är sant, om det är en förutfattad mening, fördom eller kanske en föreställning jag lärt mig rapa utantill?
Övning ger färdighet, och fortfarande har jag inte hittat min egen stil eller hur ”provocerande” jag kan vara. Jag vill ju inte vara bara en samtalspartner som säger jaha men i övrigt hade klienten lika gärna kunnat läsa en bok. Frågorna måste ju utmana och föra samtalet och tankarna framåt, tänker jag.
Jag tror jag ska ragga fler övningsklienter som betalar en symbolisk summa bara för motivationens skull, jag vill ju ändå öva på någon som VILL bli coachad. Är du intresserad så hör av dig på min mejl! anette.jernstrom@telia.com