När jag öppnade min första bok på min första högskoleutbildning, var jag 47 år.
De senaste 10 av dem hade jag vid flera tillfällen ”urskuldrat mig” lite skämtsamt vid ett flertal tillfällen att jag minsann inte hade ett enda högskolepoäng.
Detta med anledning av att jag höll föredrag, och det där med ”självlärd” är inte alltid uppskattat av alla som lyssnar.
De som själv är akademiker vill veta att jag har skor på fötterna.
I ärlighetens namn såg jag inte problemet, det var ju min erfarenhet jag delade med mig av.
Eller hade ”empiriska belägg för”, som jag lärde mig att det hette på akademikerspråk.
När jag öppnade den där retorikboken kommer jag ihåg att jag direkt stängde pärmen igen och tänkte: Det går inte. Jag är inte tillräckligt smart.
Orden, meningarna, frågeställningarna, den övriga kurslitteraturen. Allt snurrade vänstervarv i huvudet och jag läste samma mening 15 gånger utan att fatta ett dugg.
Det var ett språk så långt från vanlig svenska och engelska man kan komma, och det var ren vilja som gjorde att jag gick på nästa föreläsning och ren vilja som tvingade mig att ställa dumma frågor.
De ”dumma frågorna” (som egentligen inte var så dumma) var det fler som satt inne på, och jag har sen förstått att vi var många som hade samma tviveltankar. Bara att ingen sa något i början, vilket i sin tur gjorde att alla satt och tänkte ”det är bara jag som inte begriper nåt, alla andra är så mycket klokare än jag”.
Första lärdomen.
En professor kan ämnet eftersom hen studerat det detaljerat i många, många år. En student som öppnar boken för första gången behöver fråga. Det är därför man är där, för att man inte redan kan det som står i böckerna. Då hade man väl inte slösat tid på det, liksom?
När jag sedan fyllde på med fler kurser, och jag redan var över steg 1A – att våga fråga- så öppnade sig en ny värld.
Jag har svurit så många gånger, jag har drabbats av så dåligt självförtroende och varit så nära att hoppa av många gånger, och gråtit många ensamma tårar.
Det ska sägas.
Men idag känner jag en viss stolthet. Det gick.
Det har gett en förståelse för vad det är, på vilket sätt akademiska studier skiljer sig från gymnasietiden eller mina egenlärda erfarenheter.
Nu upplever jag dock en annan sak.
På samma sätt som jag själv så att säga förespråkade självlärdhet tidigare, på samma sätt upplever jag en del av mina bekanta nu vilja ”trycka till” mig.
Jag ska inte ”sitta på höga hästar eller mästra min omgivning för att jag läst några böcker”, typ.
Nä, det ska jag ju inte. Och det är ju jättetråkigt om det skulle uppfattas så, när jag berättar om vad jag läst.
Men betyder det att jag aldrig nånsin får berätta vad som står i de där böckerna, vilka teorier som finns, vad någon professor har kommit fram till?
Är det ett tecken på översitteri om jag berättar vad jag lärt mig?
När jag var 21 och fick jobb som flygvärdinna fick jag också en kommentar av -en på den tiden- nära vän.
– Ja, jag skulle ju inte vilja ha det jobbet i alla fall, sa hon.
Den kommentaren var helt onödig.
Jag vet att hon inte ville jobba som det, men hon kunde kanske varit lite glad för min skull?
Den satte sig som en vass tagg, varför vet jag inte. Borde glömt det för längesen.
Detsamma känner jag nu.
Vissa ord sitter som en tagg.
Det är inte alla som gläds för min skull att det ordnade sig, att jag klarade det jag inte trodde jag skulle klara.
Till tonåringarna säger vi : sträck på dig!
När de gör det säger kompisarna: vad högfärdig du är.
Exakt så känns det.