Jag har många gånger -både när jag var nybörjarbloggare och nu nästan tio år senare- fått uppmaningen av folk i flygbranschen:
-Du måste skriva hur det verkligen är!
Jag skrattar till lite generat och svarar:
– Men hur ÄR det då?
Och av kritikerna får jag veta att jag lägger ut en FÖR positiv bild av livet som flygande, text och bild visar bara glada ansikten eller skriver i positiva ordalag. Och vardagen är ju också så mycket annat.
Jodå. Jag väljer (oftast) med omsorg vad jag väljer att publicera. Och helt riktigt tar jag inga bilder på kollegor som inte är till sin fördel för att de är jättetrötta. Hur skulle den frågan lyda?
– Hallå, titta hit, du ser ut som ett vrak- kan jag få ta en bild till min blogg?
Textmässigt då, är det trovärdigt att bara läsa om trevliga flygningar och härliga passagerare?
Blir det inte till slut bara en gäspning och en blogg fylld av klyschor, om man inte också berättar SANNINGEN med stort S?
Undrar kritikerna alltså.
Jag ser det inte så.
Vissa dagar ser jag en värld full av ondska och hemskheter.
Och tyvärr delar jag den bilden med de flesta som skriver i finmedia, men ännu mer i de som skriver på sociala medier (som väl får kallas fulmedia då eftersom vem som helst utan takt, känsla, ton eller krav på källkritik kan publicera vad som helst för vem som helst att läsa.) Den bilden är så genomträngande och överröstar allt gott, eftersom det onda alltid får mer klick än det goda. Det är ena anledningen att jag oftast inte meddelar ”tråkigheter” på jobbet. Vem är läsaren, och vad ska vederbörande med informationen? Händer något revolutionerande ska jag nog meddela mig.
Andra anledningen är att jag försöker skapa min vardag så som jag vill ha den. Jag vet att om jag socialpratar, har inställningen att det ska bli kul att jobba och tar tillfället i akt att göra möten intressanta, så blir det som en självuppfyllande profetia. ”Passagerare” är ju människor som alla har sin historia, och det kan vara så berikande att ställa frågor. Om det finns tid, vill säga. Inte alltid finns energi och ork, men när den finns så väljer jag det förhållningssättet.
Åsa Jinder uttryckte det så bra i sin krönika härförleden.
Du hittar länken här: http://www.st.nu/allmant/medelpad/liv-som-levs-mellan-grr-och-morr-stjal-energi
Det finns mycket som kan dra ner mig, men bara om jag tillåter det.
Jag är cirkusdirektör i mitt eget liv, kan man säga.
Undrar hur du ser på undersökningen som har kommit nu, om att mobbning och trakasserier är mycket vanligt mellan SAS’ kabinpersonal? Du har ju alltid skrivit att ni är så noggrant utvalda allihopa för att ni är så underbara, glada, positiva, varma, empatiska människor? Nog känns det som att du ljuger och förskönar ganska mycket…
Tja, det är väl en tolkningsfråga, jag skriver i min blogg hur JAG upplever verkligheten och min vardag. På alla de år jag flugit (började flyga 1986 på ett mindre bolag, och har flugit 25 år på SAS förutom ett avbrott de senaste två åren då jag studerat) så har jag träffat mindre än ett dussin personer som i grunden INTE varit positiva och empatiska. Med tanke på att jag flugit med tusentals kollegor tycker jag mig kunna göra den generaliseringen genom den erfarenheten. Jag har träffat trötta kollegor, jag har träffat kollegor som inte längre trivs, jag har själv varit gnällig en och annan tidig morgon eller frustrerad över när organisationen inte fungerar som jag anser vara optimalt. Men att utelämna den informationen i bloggen är inte att ljuga, det är just att utelämna informationen.
Anledningen har jag skrivit, vad ska läsaren med informationen till? Och om jag skriver att jag är på jättedåligt humör klockan 8 på morgonen kan det ju ha ändrats till klockan 10. Läsaren kanske öppnar sidan klockan 15 och det är då Yesterday´s news. Eller att jag mött en kollega som inte längre trivs och vill sluta? Well, så är det väl på alla arbetsplatser?
Jag har aldrig nånsin känt mig varken mobbad eller trakasserad, och har heller inte träffat nån som berättat att de känt så, därför kan jag varken bekräfta eller dementera uppgiften. Den som upplevt det äger såklart sin upplevelse, och det är ju förfärligt trist om det är så. Det jag väljer att framhålla är det positiva, goa kollegor, upplevelser som gör mig glad.
Och ja, jag är förundrad och tacksam över hur många som jobbar på flyget som ler lite mer än genomsnittet, som kan vara positiva trots sömnbrist eller medan de torkar kräk från vasken på toa. Som peppar och hjälper och lyssnar och berättar.
Och min upplevelse äger jag, lika mycket som den som har en negativ.