Fågel, fisk eller mitt emellan?
Drömmare, realist eller mitt emellan?
Jag påstår att andlighet är livsnödvändigt. Andlighet behöver inte alls vara knutet till en religion men KAN vara det.
Oavsett, när kroppen fått sin näring som är motion och nyttig mat så behöver själen sin, och det kan vara fantasierna, drömmarna, meditation, bön eller tankar kring annat än middagsmat och logistik.
Dalai Lama undrade en gång vad Sveriges andlige ledare hette, när han var på besök. Statsministern tittade frågande och förklarade att vi inte hade någon andlig ledare i Sverige.
Då såg Dalai Lama frågande ut.
-Ingen andlig ledare alls?
I andligheten ingår att drömma och drömma stort. Att inte låta Jante förstöra stämningen och komma med realistiska kommentarer som ”Inte kan väl du?”.
För i drömmarna kan allt hända, och i drömmarna kan man göra vad man vill. Och bli vad man vill. Och drömmarna är till för att locka lusten och utmana de inre tankarna till ”Kan jag verkligen och hur ska det i så fall gå till?”.
Ibland tar det stopp där.
Tankarna går som en labyrint men man hittar ingen utgång. Hur man än gå hamnar man tillbaka där man började, och så ger man upp och tänker att man ska börja om en annan dag. ”Ska bara…” först.
Andra gånger går man tillbaka till drömmarna igen och igen, och de blir nästan verkliga bara av att ha tänkt dem så många gånger. Och hamnar man i den situationen, så tror jag man är redo för nästa steg.
Och det är då man ska vara fisk. Eller realist. Åtminstone värdera vad som är det ena och det andra.
Att drömma kostar inget och är härligt, och det är underbart med människor runt omkring en som peppar och stöttar drömmar. Men det är lika härligt med människor som varnar eller har egen erfarenhet som berättar riskerna och farorna. Eller är realister.
Vissa drömmar går helt enkelt inte att genomföra, och om jag vet det och ändå peppar, så är jag ingen bra vän. Då riskerar jag istället att ha uppmuntrat någon som istället blir bitter och ledsen och säger ”…men du sa ju att jag kunde bli vad jag vill…”.
Jag kan aldrig bli astronaut till exempel, hur gärna jag än vill.
Det kommer aldrig att ske.
Läkare är också så gott som omöjligt. Eller dumdristigt. (Att börja läsa till läkare som 49-åring är inte en god affär för samhället.)
Den som har dålig syn kan inte bli pilot eller bli flygvärdinna eftersom det finns regler kring synkapaciteten, liksom att ingen med epilepsi eller som får migränanfall kan anställas. Går man på viss medicinering får man inte heller flyga. Eller om man har ett handikapp som att man saknar en arm eller är hörselskadad.
Flygsäkerheten kommer före jämlikhet skulle man kunna uttrycka det, flyget är undantaget att ha arbetsträningar. Flygsäkerheten går också före människors privata drömmar, det kvittar om du lagt ner din själ på att bli en teoretiskt fantastiskt kunnig flygvärdinna om det visar sig att du har för dålig syn, är för kort eller ett medfött hjärtfel.
Om jag skulle peppa någon av alla de unga tjejer och killar som skriver, och samtidigt vara medveten om att det är kört och aldrig kommer bli av på grund av opåverkbara faktorer, så är jag ingen god människa. Då är jag antingen inlärd att rabbla ”Du kan bli vad du vill bara du kämpar” och ”Ingenting är omöjligt” eller är jag oförståndig. Vilket ansvar jag tar på mig att uppmuntra någon kanske i flera år som jag vet i slutändan blir besviken. Bara taskigt.
Därför förordar jag ”mitt emellan”. Lagom. Drömmarna i kombination med realismen.
Att drömma är härligt.
Att drömma realistiskt, kan skapa magi.
Men det gäller att veta skillnaden.