Min kompis sa igår, när vi stod som ett gäng mellanstadiebrudar och shejkade loss till ”Disco Inferno” på dansgolvet:
-Det bästa är att vi allihop ser lika löjliga ut när vi dansar. (Det vill säga, om våra barn hade sett oss ja. Men det gjorde de inte).
Det var fint tycker jag, det där med att man inte behövde bjuda upp eller bli uppbjuden inom disco-eran, det var bara att ställa sig på en ledig fläck på dansgolvet och försöka hitta nån man kunde ha ögonkontakt med en stund, och annars dansa en tre-fyra i grupp (blandade kön och storlekar). Det var enkelt på nåt sätt, och alla stilar var godkända. Allt från ”vispen” till ”rumpshake” eller steg-fot-bakom-steg-fot-bakom. Man hörde aldrig ”där gjorde du fel” eller ”den andra vänsterfoten skulle det va”, man kunde ha 5 vänsterfötter om man kände för det.
Jag lade märke till att DJ´n visserligen hade en modern dataskärm med spellista (inga singlar eller LP på snurrande tallrikar) men han var tvungen att ta på sina läsglasögon han också för att kunna identifiera ordningen. Men jag uppskattade det, jag hade inte alls tyckt det var lika bra om det stod en 22-årig house-DJ utan god musiksmak som spelade sån musik som låter likadan hela kvällen.
(Kom dock att tänka på att min mamma på min tid påstod att Upside down, Disco Inferno och Nightfever också lät väldigt lika i sitt dunkadunka, men det gör det ju INTE).
Jag kunde inte stanna till stängning eftersom jag lovat hämta min dotter när hon kom hem från helgens danstävling, men det gjorde inget. Jag fick dansat och återuppleva stämningen i discolampornas sken, och därefter hämtade jag en 15-åring som jag sedan satt och pratade med till halv 2 vid köksbordet och fick höra allt om koreografi, sminkningen, domarna, hur killen som kom 2:a dansade, gruppindelningen, hur det var att sova på hotell, hur roligt det varit och hur det kändes att komma 3:a på sin första tävling.
Och där kände jag, att om jag hade haft ett leende på läpparna på dansgolvet, så spred det sig till mitt hjärta när jag tittade på henne som är min yngre spegelbild. Jag ville höra mer och jag kunde riktigt känna den där känslan av hur härligt det är när man är tonåring och kommer på att det finns en hel värld redo för äventyr att uppleva.
Det är det allra bästa med tjänstledigheten just nu, att inte känna tidspress i att uppleva sina barns tankar och känslor.
Jag ska ta vara på varenda sekund.