Det tar tid att vänja sig

Jag har varit mamma sedan slutet av 1900-talet, och det är i perspektiv inte speciellt lång tid.

Ändå hänger jag inte riktigt med på det faktum att jag måste titta upp när jag säger strängt ”titta mig i ögonen när vi pratar”. (Behöver inte säga det så ofta nu för tiden i och för sig, de där tjatningarna förr lönade sig visst, nu sitter det ganska automatiskt.)

Nu är han, 16/180, på MMA-läger, (Mixed Martial Arts, kolla Youtube och låt dig förfäras) vilket är en sport som just vi mammor har lite svårt att acceptera överhuvud taget existerar. Han tränar i dagarna tre för bland annat Mats Nilsson, vars främsta meriter (enligt presentationen) är två VM-guld. (Det är ju också en beskrivning: ”Vars främsta meriter…”, haha, vad annat slår det?)

Mats bloggar också och där berättar han också öppenhjärtligt vad hans mamma tycker om hans val av sport, och där har jag och hon en gemensam poäng tror jag. ( ”Passa dig så du inte får blomkålsöron Mats”…”Men ärligt mamma, det tåget har väl redan gått?”)

Tony messade igårkväll efter viss påtryckning från mig (22 gånger ”Har du hört nåt än”? och vi fick ett kort svar. ”Bra. Hörs”

Idag såg jag att han var på Facebook på lunchen och chattade” HÄJ. Hur är det med dig?”

En stund senare kom svaret:

”Tja. Kommit lindrigt undan. Bara en stukad hand och MASSOR av nya blåmärken”.

Nu undrar jag lite stilla här från hemmets lugna vrå om det kan anses opassande att köra bort till klubben och kolla läget? Jag kan ju ta träningskläder på och låtsas att jag ska träna, men stå bakom en vägg och se på när de bankar på varandra i buren.

Och sen ska jag ta Mats mellan 4 ögon (ålder är också respekt, inte bara muskler) och fråga honom om VEM i HELA VÄRLDEN som uppfann denna sport.

Vet dock inte vad jag ska göra med svaret. Kan ju knappast hota med stryk.