Det var svårt att sova i natt.
Nyheterna om Paris-dådet gav gåshud och klumpen i magen växte.
Förvirring, ilska, ledsamhet. Känslorna åkte berg-och dalbana och vi pratade och pratade. Vi tillät de malande tankarna, vad händer nästa gång? Var händer det nästa gång? Inte om utan när, och är Sverige ett mål? Jag fick schema igår och ska till London på stop innan jul, är det inte Londons julhandel ett klockrent mål för terrorister?
Sociala medier överfylls av amatörernas svar på hur den här ”lilla frågan” (obs sarkasm) ska lösas.
Jag tycker det är så skönt att det finns så många kändisar/mediepersoner/röstberättigade som har de här lösningarna, nu när världsledarna verkar ha problem. (obs sarkasm igen).
Svaren verkar vara så enkla så de får plats i en statusuppdatering, jag fattar inte varför alls Säpo och regeringen bekymrar sig? (japp, sarkasm igen)
Jag har jobbat intensivt i veckan som gick och kom på att vi inte har planerat något för dagen idag, en ledig lördag kunde ju annars vara ett utmärkt tillfälle att bjuda över nån på kvällsmat. Jag sa till Tony: ”Vad säger du, ska jag ringa och bjuda hit lite vänner på spontanmiddag ikväll?”. Han var direkt positiv. Så sa jag: ”Fast det är ju en sak förstås, hur blir en kväll som ikväll, blir det trevligt egentligen? Eller kommer vi diskutera Frankrike i fyra timmar och överrösta varandra med lösningar och suckar över vart världen är på väg? Eller motsatsen, KAN man prata om något annat utan att det känns konstigt? Det skaver ju hela tiden, kan jag skratta och ha trevligt utan att få dåligt samvete att det är ”fel dag?”.
Våra vänner är smarta och engagerade, men just idag kanske det får bli en kontemplationsdag.
Reflektera, tänka och sörja.
Jag tänder ett ljus som får symbolisera hopp.
Just nu är det nämligen beckmörkt.