Tiggarna utanför varje tunnelbanestation och runt om i stan påverkar mig.
De är fler och fler och det gör ont att tänka på den situation så många människor lever i.
Vad vet jag om fattigdom? Ingenting.
Troligen inte du som läser det här heller.
Du har inte heller levt i fattigdom, troligtvis.
Jag och du kan läsa oss till, eller känner-nån-som, men ingen av oss har bott i ett tältläger eller pappkartonger för att vårt samhälle inte hade resurser att ta hand om oss.
Därför är det med denna fråga precis som med de flesta andra frågor. Jag utgår från mig själv i mitt tänk, och mitt tänk består av tankar, känslor och samlade erfarenheter.
I det lilla så säger mitt hjärta att jag har råd. Jag är rik. Jag kan dela med mig av en tjuga utan att det direkt märks. Om det är skillnaden för den här personen, som sitter där i gathörnet på en filt i kylan, så vill jag göra skillnad.
Men på sträckan jag promenerar sitter det tio till, och 200 om dan, 1400 i veckan, 5600 i månaden, det blir plötsligt pengar. Och om jag istället skänker 5600 i månaden till SOS-barnbyar eller U-assist, så räcker det till flera hundra barns behov av mat och vatten.
Det stora i det lilla.
Igår gick jag förbi en tiggare som stod och pratade i mobiltelefon. Att äga en mobiltelefon innebär inte att man går från fattig till rik, men det är ändå en tanke som dyker upp. Den bygger på erfarenheten, och tanken innebär en vetskap om vad ett mobil-abonnemang kostar. Och då fortsätter tanken: om hon är så fattig så hon tar förnedringen (för det är det väl? Jag utgår från mig själv igen. Jag skulle tycka det var pinsamt och förnedrande att tigga och skulle inte utsätta mig för det förrän det inte fanns några som helst andra utvägar) – så igen i mina tankar gör jag en bedömning, prioriterar hon inte fel? Är en mobil viktigare än mat till sig själv och sina barn i Rumänien? (erfarenhet och bedömning igen, många kommer därifrån men det vet jag inte att just denna kvinna gör).
Ska mina pengar gå till ett mobilabonnemang? Eller till svältande som inte ens har en telefon?
Vad är konsekvensen av att skänka pengar till tiggare, vad är konsekvensen att skänka pengar till annan välgörenhet?
Stora tältläger med tiggare utanför städerna, en ”affärsidé” som lurar fattiga rumäner att låna pengar till en biljett till Sverige för att ”jobba”?
Eller som i min värld, grundat på tankar om solidaritet, hjälpa en medmänniska att överleva den här dagen?
Jag har råd, men jag vet att även om jag säljer alla mina tillgångar och bosätter mig i en husvagn utan värme, så kommer jag ändå inte ha hjälpt till mer än väldigt tillfälligt.
Mina tillgångar är begränsade, att jag ska kunna bidra på längre sikt är det viktigaste är att jag kan jobba och betala skatt. Då kan jag bidra lite varje månad förutom skatten till välgörande ändamål.
Alla får bestämma själv hur mycket, till vilka projekt, eller människor eller föreningar man vill skänka pengar för att dela med sig. Det ena är inte bättre eller sämre. Det är ett val.
Ett val som har betydelse i det stora OCH det lilla.