Det är som jag skrev häromdagen, det tar en livstid att sätta sig in i det som står mellan raderna; Kulturen, Fingertoppskänslan, Så-gör-man-materialet.
Vardagliga småhändelser kan leda till släktfejder som varar i generationer, där ingen egentligen vet hur det började.
Vi har sett exempel på det.
Vi hamnade mitt i stormens öga för längesen när vi köpte vår första stuga.
Alla var så trevliga när vi flyttade in, men under ytan sjöd det. Familjerna på orten var uppdelade i olika falanger, och allt medan månaderna gick blev vi informellt informerade över häckarna hur det låg till.
Vi förväntades ta ställning.
Det var omöjligt, det fanns ju ingenting för oss att kunna ta ställning till eftersom grunden till problematiken var så diffus.
Vi ville ha en plats av frid och återhämtning, inte analysera grannskapets psykiska status.
Hur det en gång började och varför fick jag aldrig klart för mig, och ville heller inte veta – då hade jag ju blivit indragen ändå genom att behöva reflektera över den egentliga sanningen. Den som ingen av dem satt på.
Det kanske var såhär från början?
X flyttade till orten och knackade på hos grannen Y.
Y öppnade dörren, tog i hand och bjöd in på kaffe.
X tvekade och läste av situationen: hade Y arbetsbyxorna på, verkade hen upptagen och avbruten, log ögonen, visade Y med kroppsspråket att det var välkommet med besök?
X sa: ”Jag skulle bara hälsa…” och då säger Y ”Men en kopp kaffe hinner du väl, kom in, kom in!”
X tar av sig skorna, Y säger ”Du behöver inte ta av dig skorna”.
X tar av sig skorna i alla fall eftersom det är kutym att göra det (här).
Y frågar ”Vill du ha kaffe eller te?” , X svarar ”Inget bekymmer för min skull, vad ska du själv ha?”.
Y svarar att det inte är något bekymmer alls att göra te om X önskar det.
X nickar och ler och lägger handen över hjärtat som en tacksamhetsgest.
De talar om hur fint vädret varit senaste veckan, att de minsann ska hålla i sig fram till söndag.
De ställer frågor om varandra. ”Är du uppväxt här i bygden” och ”Flyttar familjen med” eller ”Vad sysslar du med då?”
Efter en halvtimmes tid tittar X på klockan och konstaterar att ”Oj, vad tiden går fort” och reser sig och lyfter koppen för att ställa den på diskbänken.
”Låt den stå, den tar jag sen!” säger Y och dunkar X på axeln lite lätt på väg ut i en vänlighets-gest.
De önskar varandra en god dag, X tackar igen för teet och så ler de mot varandra.
Y avslutar innan hen stänger dörren:
”Behöver du låna gräsklippare eller häcksax så bara säg till”.
På vägen därifrån tänker X: ”Trevlig granne, men hen vill nog att jag går igång med gräset och häcken”.
Dagen efter knackar X åter på dörren hos Y:
”Tack för igår! Jo, jag undrar, skulle jag möjligen få låna din gräsklippare och häcksax?”
Ett annat sätt skulle kunna vara att X går till Y, går in utan att knacka, trampar in med leriga stövlar och sätter sig vid köksbordet och säger ” Jag vill ha te”.
Fast då hade nog även den som tycker sociala koder är onödigt tjafs reagerat och sagt ”Ohyfsat!”.
Historien hade kunnat fortsätta, och bemötandet dem emellan går i cykler. Jättetrevligt till kritiserande tillbaka till vänligt och några steg däremellan.
Om exempelvis X inte lämnat tillbaka de lånade grejorna inom den rimliga tiden (tidsangivelsen står skriven mellan raderna) eller lämnat tillbaka dem söndriga utan att berätta att de gått sönder…det finns 1000 skäl att bli besviken på medmänniskor utan fingertoppskänsla.
Jag har hållit mitt föredrag ”Ett Vinnande bemötande” i över 15 år, och lär mig själv nya saker hela tiden. Praktiskt och teoretisk.
Jag brukar förtydliga att bemötande inte är raketforskning.
Å andra sidan är ju allting lätt som man kan lite om.
Raketforskaren kanske tycker sociala koder och bemötande är svårt?